På min ena underarm (jag tror det är den högra, men jag har svårt för det där med höger och vänster...) har jag ett drygt decimeterlångt ärr. Det kommer från en incident med en julgranskula när jag var så liten att jag inte kunde gå ordentligt i trappor. En färd till akuten och några stycken stygn.
När jag var riktigt liten reflekterade jag knappt över ärret alls. Sen tänkte jag att det gjorde mig speciell. Jag var stolt över det. Och ännu lite senare började jag skämmas för det. Jag gick i långärmade tröjor och försökte gömma det. En gång försökte jag sminka över det, men det gick inte så bra och det var för jobbigt för att jag skulle orka göra det till en vana.
Idag växlar jag mellan att inte riktigt bry mig till att fundera på hur mycket det skulle kosta att lasra bort det eller tatuera över det med något vackert. Om någon frågade mig idag om jag skulle vilja ändra på en enda sak (kosmetiskt alltså, medicinskt skulle jag först ändra på lungorna och sen på knäna och sen på ryggen) med min kropp skulle jag ta bort mitt ärr tänker jag ibland.
Och även om jag tänker så om mitt missprydande ärr så försöker jag att tänka annorlunda. För, let's face it. Jag kan inte förändra min kropp. Inte bara det att jag inte har råd, men om jag skulle börja med ärret, vad skulle komma sen? Mina prickiga födelsemärken på ena (vänstra?) vaden som ser ut som maskrosfläckar? Mina stora handflator och knasigt formade lilltår? Mina sneda bulliga knän? Visserligen var ärret inte där från början, men det är en del av mig, och börjar jag tycka illa om en del av mig själv är jag på väg till Jante.
I norden med vår jantelag som vi håller fast så krampaktigt vid hur gärna vi än säger att vi vill motarbeta den är det fult som stryk att älska sig själv. Därför låter de flesta bli. De låter bli att försöka acceptera sin kropp för att de vill bli accepterade av andra. Det är mer socialt accepterat att säga "Jag tycker om det mesta på min kropp, men jag skulle vilja gå ner X kilo". Men man blir inte mer älskad. Man bli lättare att hantera, men man blir inte mer älskad för att man inte tycker om sig själv.
Och ja, det är bra att utvecklas, både psykiskt och fysiskt. Det är viktigt att vilja bli mer ödmjuk, vänlig, godhjärtad, rättvis och så vidare. Och för färre av oss än vi vill tro är det viktigt att gå ner de där kilona. Jag tror man behöver sluta se på kroppen som enbart ett rum för själen, som en förvaringsplats tills livet tar slut. Du är din kropp. Inte bara din kropp, men det är en annan femma. Om vi verkligen behöver förändra våra kroppar så tycker jag det är oändligt viktigt att ha motivationen "Jag gör det här för att jag älskar (i presens, något jag redan håller på med) mig själv" och inte "Jag jag gör det här så att jag kommer att (futurum, något som kommer sen) älska mig själv".
Jag tror på en Gud som har skapat människan som en kropp och själ lika mycket, så tätt sammanvävt att det inte går att skilja dem åt. När jag tänker och känner saker påverkas min kropp. När jag gör mig illa och är sjuk påverkas min själ. Vissa tycker det är svårt att förstå att Gud kom som människa till jorden, men jag har svårt att fatta mysteriet att jag själv är människa på jorden, att mina fingrar inte bara är redskap som tillåter mig att skriva, utan att de nerbitna naglarna faktiskt är JAG. Min kropp är jag, och innan jag lär mig älska den så är jag i uppror mot min skapare som har danat den så övermåttan underbart.
Tanken idag verkar vara att om man kan gå ner så ska man gå ner. Det är ingenting folk säger högt och det är ingenting folk tänker om andra, men det är så många tänker om sig själva. Min tanke försöker vara att man ska må bra. Det är svårt att förändra sin kropp. Men det är inte därför jag är mot denna bantingshets. Det är för att det är farligt. Det är farligt att tänka "Först detta, sen kan jag älska mig själv". För det blir aldrig sen. Man går ner ett eller två kilon och känner inte känslan av att älska sig själv. Och hur svårt det än är att gå ner två till så är det ändå lättare än att acceptera sig själv, älska sig själv och njuta av sin kropp. Vi är så fixerade vid vårt "först detta" att vi inte inser att det är vägen till fördärvet, inte vägen till lycka. Hur hade man reagerat om någon annan ställde sådana krav? "Jag skulle kunna älska dig om du först gick ner X kilo".
Att väga lite är inte synonymt med att älska sig själv. Att nå "målvikten" är inte synonymt med att vara nöjd. Att kroppen har en annan form betyder inte att själen har det, och så länge själen inte mår bra kommer man inte älska sig själv ändå. Och det behöver inte bara vara form. Mitt problem är konditionen. Innan jag blev sjuk sprang jag, långt och fort och ofta. Jag var stark i benen och hade otrolig kondition. Nu är jag så svag i knäna att ortopeden säger att jag inte får springa mer än hundra meter åt gången. Hon skrattade åt mig när jag sa att jag försökt komma igång med löpningen igen för två somrar sen med en runda på en kilometer och sa att intervallträning med 25-50 meter åt gången är vettigt för mig. Mina knän pallar inte och min kondition är i det närmaste obefintlig. Jag mår dåligt varje gång jag springer till bussen, för jag var så bra på att springa och jag kände hur jag fick kraft och energi av att träna och nu går alla mina krafter åt och ändå går det långsamt. Nu kommer jag knappt någonstans och jag kliver av cykeln i backen. Jag skulle kunna pressa mig själv till att klara av samma saker jag klarade innan, men det skulle inte innebära att jag blev nöjd. Ja, jag behöver absolut träna men inte för att kunna älska mig själv utan för att jag redan gör det. Litegrann älskar jag mig i alla fall. Därför plågar jag inte kroppen mer än nödvändigt. För den är mig själv.
Vi borde ligga på en filt i parken mer, vi borde njuta av gott sällskap och roliga lekar. Kroppen måste må bra, men om det är ett själsligt problem kan du inte lösa det med aldrig så många kilon, sekunder eller centimeter. Att förändra min grundinställning till mig själv är tusen gånger svårare, men det är det enda som håller i längden, att göra mig av med dessa sjuka tankegaller som håller mig nere och hindrar mig från att leva och istället bygga friska och sunda tankesätt som lyfter mig. Först då kan jag ha en sund själ i en sund kropp. Och få saker är så bra för själen som nygräddade bullar, så nu ska jag gå och handla jäst.
Mer på ämnet kan man läsa mer på dessa länkar:
Såhär tycker Karins Konstgrepp om storlekar och Underbaraclara har skrivit om träning här.
0 reaktioner:
Skicka en kommentar