Ja, det är sommar och det märks ganska tydligt i frekvensen av bokrecensioner i bloggen. Jag har alltså satt i mig en bok till, och den här gången är det Ödehuset, en roman av William Paul Young. Jag tycker det är jätteroligt att författaren heter likadant som slemhelgen från Desperate Housewives. Den har varit otroligt hajpad och jag har varit lite skeptisk. Jag har hört den jämföras med Kristens Resa och tyckt att det är väl magstarkt att tycka att en helt ny bok är lika viktig för kristenheten som John Bunyans klassiker. Jag tänker "Vänta ett par hundra år och se om folk fortfarande läser den". Rent språkligt kände jag ett par gånger i början att det verkligen var en översättning jag läste, men det släpper efter ett tag.
En till anledning att man kanske inte ska jämföra den med Kristens Resa är att det är två väldigt olika berättartekniker. Kristens Resa är en tydligt allegorisk roman med ett tydligt dogmatiskt tema. Är Ödehuset inte allegorisk och dogmatisk alls? Kanske. Men inte särskilt tydligt och absolut inte mycket. Jag tror inte att Ödehuset kommer bli särskilt viktig för kristenheten i stort, just för att den inte berör vårt gemensamma liv med annat än att det är viktigt, men däremot kan den bli livsavgörande för enskilda individer.
Så vad handlar den om egentligen? Jo, boken handlar om Mack, en något äldre man som är med om en katastrof av ganska extrema proportioner. Hans yngsta dotter blir bortrövad av en seriemördare och de hittar aldrig hennes kropp. Ett tag senare får han ett brev från "Pappa" som ber honom komma till ödehuset där de hittade de sista spåren efter dottern. Mack bestämmer sig mot bättre vetande att åka dit och där finner han Gud. Inte på ett "andligt" plan, utan han finner verkligen Gud och de hänger en helg. Där får han bearbeta sin sorg och kan till slut förlåta. Det konstigaste är när Mack möter Sofia, förkroppsligandet av Guds vishet, bakom ett vattenfall, och eventuellt när han möter sin pappa i en stor ring av människor.
Det är en fantastisk bok och fantastiska scener och en bearbetning av snarare än svar på frågor om vem Gud är, varifrån ondskan kommer, nåd och försoning och så vidare. Att läsa var som att pilla av sårskorpor och sätta på plåster. Jag kan säga att boken talade väldigt mycket in i mitt liv och där jag står just nu i saker jag jobbar med. Därför tror jag att jag tyckte om den. Den presenterar en Gud som inte är så intresserad av dogmatik och teologi, utan av människor (just den biten liknar för övrigt den gudsbild Mats presenterade på dogmatikkursen väldigt mycket). Den presenterar en kärleksfull relation och utmanar kristna människor att inte vara så dömande och inskränkta som vi många gånger är. Den dömer egentligen helt ut system och hierarkier människor emellan och predikar ömsesidig underkastelse och överlåtelse. Me like. Jag kan sakna en förklaring på varför Gud inte griper in och förgör det onda, för det får man inte. Svaret är mest "Det kan du ändå inte förstå" och jag kan tycka att det är en lätt utväg när man skriver en bok där det är en av de centrala frågeställningarna. Å andra sidan skulle jag nog inte varit nöjd med nåt annat svar heller och det är annars en alldeles underbar roman.
Men hur bra jag än tycker att Ödehuset är skulle jag inte rekommendera den till vem som helst. Du som är trött på kyrkan, tycker att Gud är ond eller distanserad eller har svårt att ta till dig klassiska gudsbilder. Du som inte förstår dig på nåd och försoning, du som behöver avslut på en smärtsam process. Till dig kan jag rekommendera den här boken. Du kommer inte få några svar eller färdiga paket, men få följa med på Macks resa, och det är nog så kul.
Till dig som är intresserad av en mer teologiskt korrekt bok rekommenderar jag Kristens Resa istället.
0 reaktioner:
Skicka en kommentar