Frizonfestivalen som jag var på förra veckan var riktigt riktigt bra. Jag ångrar visserligen att jag sov där, inte för att jag inte trivdes för jag sov nog i den bästa husvagnen ever med de bästa människorna, men för att min kropp helt enkelt inte pallar längre. Det är dags att inse det. Nästa år får jag försöka komma igång med körkortet så jag inte behöver lyssna på dunkadunka-musik tills solen går upp.
Ett par riktigt bra konserter såg jag, bland annat svängiga Clockwise och sjukt bra Loney, dear och en norsk tös som hette Ingvild (vilket namn, löv it!) och Alibi Tom som var det enda bandet jag lyssnat in mig på, men bästa var nog ändå Two Birds. Låtar som gör ont i hjärtat för att det är så vackert.
En annan sjuk grej är temperaturen. Galet galet kallt på nätterna, jag satt med fyra tjocktröjor, dubbla strumpbyxor och dessutom vanliga byxor. Och sjalar. En hel hög sjalar. Runt halsen och om benen och under rumpan på de hårda kalla bänkarna. Det behövdes.
Förutom ett frizon då jag lidit av sömnbrist, kyla och halsont, och ett frizon då jag njutit av gott sällskap, stört gott kaffe av Alla Tiders och underbart kärleksfullt sällskap har jag också varit på ett frizon som lärt mig mycket. Dels har jag fått lära mig att jag är vuxen på riktigt. Att jag behöver min sömn och vill vrida ner volymen är inget vuxenhetstecken, för så har jag alltid känt. Men detta med att sitta och förfasas över dagens ungdom och deras kläder. Det var en ny känsla (inte helt ny, men det var nytt att känslan var bekant). Att vända sig om och säga till folk som stör. Att äta på någorlunda vettiga tider och lagom mycket och att planera all maten. Att hänga mer med folk som har en uppgift på området än med folk som bara är där för ett visst band. Att skippa konserter för att jag inte orkar.
En annan sak jag lärde mig är att det finns fantastiska människor. Jag har vetat det länge, men det slog mig verkligen. Vilken kärlek och vilken glädje och vilken omsorg. Jag älskar människor. Människor är fantastiska.
Men det som jag bär med mig närmast hjärtat efter den här veckan är en sorg över att vi fortfarande lever i en frikyrkoring. Frizon var det sammanhang där jag kände att jag kunde andas och få utlopp, få problematisera och fundera. Frizon var en fri zon, där mina tvivel och frågor fick rymmas. Och inte så att frizon har förändrats och blivit mindre fritt. Men jag har insett att det jag tyckte var att spränga gränser mest var att öppna en grind. Inget ont i det, men om vi vill kommunicera det glada budskapet om Jesus till hela världen måste vi göra mer än så. Om vi vill spränga gränser måste vi riva upp hela staketet först och plocka isär begrepp som frälsning, nåd, återupprättelse, befrielse. Vi måste gräva djupt ner i Guds ord för att faktiskt förstå vad det är vi tror på. Åsa, som i söndags välkomnades till min församling som vakanspastor och som under det gågna året varit lärare åt mig, sa i sin predikan i söndags att hon ibland är förvånad över att vi ens är kristna eftersom vi vet så lite om den kristna tron. Jag är inte ett dugg förvånad att folk inte tar mig och min tro på allvar, för jag har svårt att inte gå och ställa mig på min sida av staketet och försöka presentera min tro med mina ord. Jag måste lära mig (och alla måste lära sig) att berätta om min tro med den andres ord och referensramar. Det är en stor utmaning och jag vill anta den.
0 reaktioner:
Skicka en kommentar