lördagen den 20:e augusti 2011

Kallelse

I veckan fick jag en kallelse. En kallelse till universitetet i Örebro. Jag har några dagar på mig att svara ja eller nej. Eller bara låta kallelsen passera och så får nån reserv på reservuppropet platsen istället. Det är en kallelse som inte riktigt innehåller det jag önskade, till något jag mest sökte som en andrahandsgrej. Något som är nästan rätt men inte riktigt.

Och så tänker jag på att man inte kan stå och stampa på samma plats hela tiden. Att man måste ta tag i sitt liv. Att man inte kan vänta på eldskriften på väggen eller den där uppenbara skylten från himmelen att det är åt det hållet jag ska. Att livet med Gud handlar om att kasta sig ut i det okända, att gå i tro och att lita på att det reder sig i slutändan. Att ibland måste man, som Tjorven, säga "Ja, det får du". Men jag vet inte om jag ens är sugen på den här tårtan. Jag tänker på att vi är kallade att gå med det vi har en liten bit på vägen ett steg i taget och det här är väl ändå i rätt riktning, i alla fall nästan?

Och så tänker jag på Abraham som tog steg i nästan rätt riktning och som i typ alla predikningar om honom ett antal tusen år senare fortfarande får skit för att han inte bidade sin tid och väntade på Gud. Vid ETT tillfälle (han väntade iofs inte på Gud vid ett gäng andra tillfällen heller, men det får han ingen skit för).

Själva ordet kallelse är för mig något ödesdigert och stort, även om man utanför kyrkan mest pratar om kallelse när man ska till tandläkaren, vårdcentralen, eller som jag, universitetet. Vad får jag om jag går på det jag blivit kallad till? Aktivitet under hösten, studiebidrag, en kurs att tillgodoräkna mig senare i livet (för jag TÄNKER komma in på det däringa programmet) och lite mer kunskap kanske. Vad får jag om jag inte går? Ovisshet, rutinlöshet och massa tid. Vill jag tacka ja för att det är bekvämt och säkert? Och är det i så fall en dålig sak? Vill jag tacka nej av stolthet eller rädsla för att misslyckas eller för att det faktiskt känns fel?

Det är svårt att veta om jag vill gå när jag inte vet vem som kallar. Är det bara Örebro Universitet eller är det du, Gud?

1 reaktioner:

Malin Wennerhult sa...

Ja, det är inte lätt. Be och se vad du känner frid över. Frid i hjärtat är en bra kompass. Kram Malin Wennerhult