Efter förra inlägget fått samma råd av flera visa personer. Att lyssna på mitt hjärta och använda friden i hjärtat som kompass. En kompass att ta ut riktningen med. Det är en spännande bild för mig som har världshistoriens sämsta lokalsinne. Jag har på allvar gått vilse mellan Gallerian och Centralstation. Hittade mig själv vid Riksdagshuset. Inte ens japanska turister går så vilse.
Speciellt minns jag en orienteringsdag i mellanstadiet. Jag och min vapendragare Carro tog karta och kompass och stövlade ut i skogen i Ursvik. Vi var såna som gjorde först och tänkte sen, speciellt jag. Det gick aldrig särskilt bra för oss, även de gånger vi lyckades ta alla kontroller så tog vi dem i fel ordning och hade ingen koll på vilken kontroll som var vilken. Kommer ihåg en gång när vi lyckades ta alla kontroller, men inte mellanstadiekontrollerna utan orienteringsklubbens. Men den här gången bestämde vi oss för att ta det riktigt lugnt och verkligen läsa av kompassen. Problemet var väl att vi inte höll kartan åt rätt håll, så vi hamnade på det längsta motionsspåret och tog en riktigt lång och härlig promenad, men några kontroller såg vi inte röken av. Den enda orienteringsdagen det inte spöregnade för övrigt.
Det är på sätt och vis såhär, för jag har aldrig varit mer säker på vad jag ska bli än vad jag är nu. Det känns som att kompassnålen bara skriker åt ett håll. Ändå känns det som att så fort jag tar ett steg i den riktningen så smälls alla dörrar med kraft igen i ansiktet på mig. Kanske är Guds väg ändå bakvägar och omvägar. Han är ju en Gud som verkar i det fördolda. Kanske är det mer en karta jag vill ha än en kompass. Problemet är väl att det inte riktigt finns någon karta, det är mer som en GPS-röst som säger "Sväng nästa vänster" och jag undrar vad i hela världen som är vänster.
Jag valde att tacka ja till kursen. Jag har också valt att inte ta studiemedel eftersom det bara är lektioner några dagar i veckan och jag behöver spara mina terminer tills jag kommer in på programmet. Jag tror att jag måste luta mig tillbaka och låta det vara Guds under att jag kommer in, inte min egen prestation. Så det blir ännu en höst helt av Guds nåd. Det kan låta underligt att plugga heltid utan studiemedel är att luta sig tillbaka, och jag har ingen aning om hur jag kom till den slutsatsen eller hur länge jag kommer känna såhär, men efter många goda råd och mycket funderande så är det det här som känns rätt. Eller i alla fall minst fel.
0 reaktioner:
Skicka en kommentar