Jag kommer på mig själv med att längta till hösten de här dagarna. Har sett ett par skor på DinSko som är precis de jag letat efter sååå länge (men de ska stå kvar där en stund, dels på grund av penningfrågan och dels på grund av att jag inte vill komma hem med ett par skor och inse att de bara var nästan rätt. Men jag tror det här är the real thing.) Och så längtar jag efter min fina Monki-kappa. Den är fortfarande lite för varm, så jag får ha min fantastiska hundtandsmönstrade kavaj från Röda Korset så länge. Ändå suckar jag lite varje morgon det är för varmt för att ha mina tjocktröjor och kappan och farmors stövlar. Jag klär mig konstant lite för varmt och så svettas jag när jag cyklar hem från universitetet. Och så längtar jag till frostnätter och kondensrök ur munnen och vantar och mössa. Och när det vädret kommer blir jag frusen och ledsen och längtar efter våren.
Så knasigt. Alltid blicka framåt. Alltid längta efter något annat än det jag har. Aldrig slappna av och i vila njuta av det som är just nu. Kanske människans största uppror mot Gud, en Gud som heter "Jag Är". Ständigt vill jag veta vad som ska bli, vad som kommer sen. Jagande efter att säkra framtiden, hitta det jag saknar, bygga färdigt, bygga nytt, bygga om, bygga ut. Aldrig stannar jag och bara sitter. Aldrig tar jag sabbat eller vilodag eller den där lilla stunden med Jesus som Lina Sandell sjunger om. Eller ja, mer sällan än jag borde i alla fall.
Självklart måste man blicka framåt, göra planer, drömma och tänka stort. Det stora perspektivet, det livslånga perspektivet men också det som har hänt innan mig och efter mig är viktigt. Tanken om Gudsriket som redan är här, men ändå inte är något som jag funderar mycket på. Detta "inte riktigt än" som finns i den tanken, att det finns mer, det kommer mer och en dag kommer tiden inte att finnas mer och vi kommer att få möta vår Räddare och Skapare, det är förvånansvärt lätt att glömma bort när vi fastnar i våra egna planer. Och jag fastnar i mina planer att vilja bli psykolog hela tiden. Hela tiden fastnar jag i Guds plan för mitt liv så jag ser inte Guds plan med världen. Jag längtar efter att bli färdig, att komma vidare och att få leva sen på samma sätt som jag längtar efter hösten.
Men Gud heter inte "Jag blir". Gud är just nu och här. Varför skulle jag egentligen vilja vara någon annanstans?
0 reaktioner:
Skicka en kommentar