Igår fick jag svårt att andas. Det var den där [insert curse here] backen som man måste ta sig uppför för att komma hem som gjorde det. Eller så skulle man kunna säga att det är sjukvården i Stockholms läns landsting som skickade runt mig till alla möjliga och omöjliga ställen innan de petade mig i halsen med en lång tops (som de ska göra första besöket). Eller så skulle man kunna säga att det är jag som inte har tagit tag i att få nya recept på varken pulmicorten eller bricanylen. Eller så skulle man kunna skylla på den lilla saken jag hade i mina lungor under högstadiet, mycoplasma. Spöksnor i lungorna. Typ.
Eller så låter man inte hösten deppa ihop en totalt och försöker tänka positivt och är tacksam och hela baletten. Men det är svårt. Svårt när man känner att det aldrig vänder, att det bara blir mörkare och jag längtar efter snön och lite ljus. Efter ledighet och lugn. Efter att kunna släppa saker som tynger mig och håller mig tillbaka.
Höstens räddning är tisdagarnas nattvard på missionsskolan. Min skola.
0 reaktioner:
Skicka en kommentar