Lyktskogen

Berättelsen: del 2

2012-01-18T16:52:00.001+01:00

Ok, förra inlägget om berättelse var verkligen en underlig ände att starta i. Jag inser att det kanske inte alls var viktigt för att förstå det jag vill säga, men jag hoppas det var spännande i alla fall. Om inte annat var det nog tankar jag behövde få på pränt, en annan av de många fördelar med att ha en blogg. Den känsla jag ville förmedla om MBT, den känsla jag faktiskt har för MBT är kärlek, för det finns en plats och ett sammanhang att få sin berättelse accepterad. Jag önskar det fanns fler platser som MBT, för där människor möter varandra tror jag det är lättare att möta Gud.

Så, talaren på MBT var en kvinna som jag kom att beundra väldigt mycket, Ulrika Ernvik. Hon var otroligt duktigt på att bemöta både ledare och deltagare och jag fick uppgifter som jag kände att jag verkligen kunde tjäna i, bland annat i att skapa en berättelse och illustrera en poäng genom drama (tillsammans med två andra tjejer som var helt fantastiska att samarbeta med). Mycket av det Ulrika sa var nytt för mig och vi ledare fick lära oss metoder för att möta och lyssna. De andra ledarna fick dessutom använda metoderna för att berätta sin egen historia. Jag berättade inte min historia, av respekt för att MBT är missionärsbarnens plats, en plats för deras berättelser och inte för min. Osäkerhet och rädsla för att störa och vara ivägen och göra för stora anspråk.

Ulrika använde bilden av berättelsen som en skatt som jag kan dela med mig av. Egentligen använde hon den bilden för att värdera andras berättelser, att inte sprida vidare hur som helst och ifrågasätta och så vidare. Men när det landat hos mig blev orden en befrielse. Min berättelse är inte fel eller ivägen och den gör inga stora anspråk. Min berättelse är helt enkelt. Jag kan välja att berätta den, att utforska den, lära av den och låta andra lära av den. Eller så kan jag gömma den, låsa den inom mig och låta den bli en börda. En berättelse är något jag kan dela med mig av för att berika en annan människas liv. När någon berättar för mig så berikar det mitt liv. En annans erfarenheter kan lära mig något om mig själv och mitt liv, om min värld och om min Gud.

När jag började BI förra året såg jag inte på min berättelse på det viset. Jag kände fortfarande, trots att jag inte förstod varför, ett starkt behov av att berätta min berättelse och någonstans trodde jag att det var det enda sättet att lära känna mig. Det fanns inget sätt att förstå mig om jag inte först fick berätta precis hela min historia, allt jag varit med om och allt jag stod i just då (Jag är faktiskt inte så van som man skulle kunna tro när jag skriver så att lämna ut hela mitt liv till allmän beskådan, snarare har jag haft få riktigt riktigt nära vänner) och när jag inte fick den respons av förståelse och nära relation som jag fåfängt förväntat mig kände jag mig nästan lite kränkt.

Och medan jag såg på min berättelse som den enda nyckeln till att lära känna mig förstod inte hur det kom sig att min bakgrund och historia så tvångsmässigt definierade mig. Jag försökte att hitta min identitet i Kristus, men det gick inte. Hela tiden kom historien ivägen. Jag kände jag att ingen kunde lära känna mig utan att lära känna min historia samtidigt som jag inte förstod varför min berättelse hade sån makt över min identitet, och jag såg inte dissonansen. Såhär retrospektivt kan man ju tycka att man var lite dum.

Under året, however, lärde jag mig mer och mer att jag inte behövde dela min berättelse med alla, men lärdomen var mer jantelagisk än psykologisk. Anledningen till att jag slutade dela min berättelse var inte att jag värderade min berättelse högt som en skatt, utan snarare att jag värderade den ännu mindre än förut och trodde att ingen kan tycka om mig om de hörde hur messed up jag är, och det är fruktansvärt ointressant och ofint att prata om sig själv hela tiden (men jag hade kanske behövt prata om det). Samtidigt lät jag den definiera mig mer än jag gjort förut. Såhär retrospektivt är självbildsproblemen inte ett dugg överraskande.

Så jag tog med mig en fantastisk lärdom från MBT. Att min berättelse, hur svår den än är, är dyrbar. Att jag är en skatt, och min berättelse är en skatt för den handlar om mig och jag är dyrbar i Guds ögon. Och störst av allt är att min berättelse inte främst handlar om mig, utan om vad Gud har gjort i mitt liv. Därför är det inte händelserna som händer mig, eller vad andra gör mot mig som avgör vem jag är. Min berättelse handlar inte om dem. Min berättelse handlar inte ens om vad jag gör mot mig själv och andra, utan om vem Gud är och vad Han vill göra och gör i mitt liv. Bara genom att se Kristus i min berättelse blir den en pärla i mitt hjärtas åker. Bara då kan Guds rike växa i mig.

Bröd och skådespel.

2012-01-17T19:38:00.000+01:00

Det har inkommit en del klagomål på min publiceringsfrekvens i följetongen. Jag förstår. Inläggen är i stort färdigskrivna, men ämnet är så stort i mitt hjärta att jag behöver lite tid. Dålig ursäkt för att inte blogga om annat dock! Och för att ge massorna (Josefin, Anton och Magdalena med andra ord...) vad de kräver kommer här bröd och skådespel eller vad Johanna gör om dagarna.

Just nu har jag vinterlov efter en tenta som är mitt livs hittills största överplugg och i väntan på en halvfartstermin på kära kära ÖMS. Och så går jag på kalas ca 50% av dagarna. Resten av dagarna har jag hittills haft något slags ansvar som jag har skjutit upp p.g.a. Josefinbesök och så läser jag om välbekanta Selma-sagor. Kroppen och själen har också börjat känna av att jag är ledig och utsätter mig för alla hyss jag under hösten propsat på att jag faktiskt inte har tid med.

Annars ska jag återigen besöka Brickebackens vårdcentrals sjukgymnaster då mina knän ger mig fler och längre dåliga dagar. Inte mindre än fem sjukgymnaster ska klämma på mina knän, för jag är så himla speciell! Eller för att mina dåliga knädagar tajmar sig bra med fortbildningens kursplan. Speaking of kursplan ska jag försöka handla kurslitteratur. Jag tycker faktiskt jättemycket om kurslitteratur. Den här terminen mycket mer än föreläsningar. Det kommer kanske att ändras när jag hamnar tillbaka på ÖMS med mindre klasser och lärare som känner igen en. Framöver kommer fler tankar om livshistorien. Annars kan man få läsa om mitt möte med en grupp kanadensare i församlingsbladet Mötet.

Du har gjort det här förut, va?

2011-11-14T20:36:00.001+01:00

Idag har jag varit hos läkaren. På sista tiden har min astma blivit värre igen och jag har fått svårare att andas överlag. Så jag ringde och bad om nytt recept på mina medikamenter, men fick istället en läkartid eftersom det inte är möjligt att skicka journaler mellan olika vårdcentraler. I'm all for anonymitet och sekretess, men ibland känns det som att det går lite till överdrift.

Hur som helst så var det en trevlig överraskning! Jag är alltid väldigt nervös inför läkarbesök efter ett högstadie av att inte bli trodd trots konstant (och tidvis blodig) slemhosta, extrem trötthet och andnöd av trappgång. Jag var stammis på provtagningen, har blivit testad för ALLT man kan tänka sig och träffade typ alla läkarna på Spånga vårdcentral och ett par stycken på Järva barnsjukhus. Jag har andats och andats och andats i PEF-mätare och spirometrar och alla möjliga apparaturer. Jag har röntgat lungorna och sprungit på löpband nästan naken på överkroppen med en massa sladdar för att mäta puls. Men den här gången pratade jag en liten stund med den kvinnliga unga läkaren som faktiskt lyssnade färdigt på mina symptom och tidigare recept, inte tyckte jag var dum för att jag försökt klara mig utan mediciner och som bara genom min beskrivning gissade sig till min sjukdomshistoria. "Du har gjort det här förut va?" sa läkaren när hon lyssnade på hjärta och lungor. Jo, det kan man ju säga. Typ en miljard gånger.

Allt gott till Brickebackens Vårdcentral. Mitt bästa läkarbesök ever, tror jag. Fast när jag fick komma in två timmar före min tid hos ortopedtekniska i vintras var inte heller fy skam.

Efteråt hade jag massor av energi över, eftersom upplevelsen inte var ett dugg traumatisk och jag hade stålsatt mig för att stå emot en kris. Så när jag kom hem bakade jag småkakor för första gången på länge. Sen kom min grupp som jag grupparbetar med och smakade på dem, vilket ledde till ett intressant samtal om hur småkakor och damm är korrelerat. Den spuriösa (?) variabeln visade sig vara äldre kvinnliga släktingar, men halva gruppen (däribland jag själv) erkände ingen sådan korrelation.

Kakbak har jag också gjort förut, va.

Berättelsen: del 1

2011-11-11T18:19:00.000+01:00

Detta blir en serie, för annars kommer det bli så fruktansvärt långt så det är inte klokt. Jag måste nämligen börja med min syn på MBT, och egentligen skulle jag behöva en hel serie bara till det. Men på ett inlägg, min resa kring MBT, MissionärsBarnsTräffen.

Den första jag hörde om MBT om var Philip Mattsin. Han pratade om ett underbart läger han brukade åka på, och jag tyckte det lät kul, men jag trodde mest det var som andra läger, bara mer. Ju mer jag hörde om det, desto roligare verkade det och jag tyckte det lät spännande. Samtidigt kändes det ganska irrelevant, eftersom jag aldrig skulle få åka i alla fall. MBT är till för missionärsbarn (barn vars föräldrar varit eller är missionärer) och jag är inget missionärsbarn. Skämtsamt föreslog jag att antingen gifta mig med ett missionärsbarn eller tvinga ut mina föräldrar i mission. MBT var ett läger jag var lite smått avundsjuk på, men som jag egentligen tänkte var ganska överskattat.

Under andra halvan av min tonårstid blev MBT vad Bronfenbrenner kallar för ett exosystem, det vill säga ett sammanhang som påverkade mig men som jag inte var en del av. Detta på grund av att jag blev tillsammans med ett missionärsbarn och att fler och fler missionärsbarn blev en del av min bekantskapskrets. Jag försökte lyssna och förstå, men en blandning av dålig kommunikation (att säga att det är som ett vanligt läger fast tusen gånger bättre är inte ett bra sätt att få folk som är uppvuxna på läger att känna sig respekterade och lägger inte direkt upp för förståelse) gjorde att det återigen mest blev en svag avundsjuka (jag lovar, folk är inte så avundsjuka som missionärsbarnen tror) och en känsla av att det hela var ganska överskattat. Visst, jag ville fortfarande åka, men jag gillade inte de exkluderande bitarna och att det hela tiden skulle framställas som så fruktansvärt mycket mer roligt än allt annat.

Sen förlovade jag mig med ett missionärsbarn och var plötsligt välkommen att komma ut på helgen. Det var en fantastisk helg. Jag fick uppleva helande, god och kärleksfull gemenskap, gudsnärvaro av sällan skådad kaliber och en väldigt kravlös tillvaro. Jag fick väldigt mycket, jag blev väldigt välkomnad, och jag förstod i viss mån behovet av en sådan plats. Efteråt hamnade jag i någon slags vakuum. Jag var inte tillräckligt MBT-frälst för att prisa och hylla MBT som det bästa lägret i hela världen, men jag blev samtidigt (och blir fortfarande) ledsen när folk fnyste och snäste åt det (men återigen, att säga att MBT-are är roligare än andra människor lägger inte direkt upp för en respektfull och nyanserad dialog). Året därpå var jag gift med ett missionärsbarn och då fick jag än mer förståelse och sen låg MBT i dvala ett år och jag tänkte inte mycket mer på det.

Så kom sommaren och jag och Jonatan skulle vara med som ledare. Och det är på många sätt det mest utvecklande och fantastiska jag varit med om. På andra sätt var det ett helt vanligt läger, men på vissa sätt var det helt otroligt och jag fick plötsligt en enorm förståelse för varför MBT är så fruktansvärt viktigt. det är en plats av otroligt mycket helande, och då har jag egentligen inte fokus på fysiska helanden. Det är ett sammanhang där man får känna att man inte är konstig, inte är ivägen eller fel. Som handlar om att ge stöd och råd. Som handlar om att hitta vem man är, bortom stämpeln missionärsbarn. Jag fick se hur MBT gav frid och sammanhang och en fast och trygg punkt i den storm och det trauma det är att flytta till ett annat land. MBT kan få vara en plats där Jesus stillar stormen. En plats där Gud verkar.

Och trots att jag inte är ett missionärsbarn, jag kände en oerhörd skam och skuld över att jag varit del av den svenskheten som suckar när ett stackars missionärsbarn inte fattar hur man ska passa in, som blir trött på denna ständiga klagan på mitt hemland Sverige och frukten i min fruktsallad (det är det mest irriterande MBT-draget). Samtidigt som jag kände så så fick jag så otroligt mycket med mig den veckan. Så sjukt mycket så jag knappt visste var jag skulle göra av allt. Så mycket kärlek från de andra ledarna och deltagarna. Så mycket acceptans och så mycket välkomnande och förlåtelse och jag fick möjligheten och förmånen att få lyssna på berättelser.

Det kanske känns som en konstig ände att starta i, men jag måste förklara detta för att kunna komma till den poäng jag vill komma till. Fördelen med en blogg är att jag får skriva allt innan jag publicerar. Att jag får prata utan att bli avbruten. Att jag får skriva hur långt jag vill och faktiskt ge hela bakgrundshistorien och visa hur bitarna passar ihop. Men här sätter jag punkt för den här gången.

Spöksnor

2011-11-09T09:48:00.000+01:00

Igår fick jag svårt att andas. Det var den där [insert curse here] backen som man måste ta sig uppför för att komma hem som gjorde det. Eller så skulle man kunna säga att det är sjukvården i Stockholms läns landsting som skickade runt mig till alla möjliga och omöjliga ställen innan de petade mig i halsen med en lång tops (som de ska göra första besöket). Eller så skulle man kunna säga att det är jag som inte har tagit tag i att få nya recept på varken pulmicorten eller bricanylen. Eller så skulle man kunna skylla på den lilla saken jag hade i mina lungor under högstadiet, mycoplasma. Spöksnor i lungorna. Typ.

Eller så låter man inte hösten deppa ihop en totalt och försöker tänka positivt och är tacksam och hela baletten. Men det är svårt. Svårt när man känner att det aldrig vänder, att det bara blir mörkare och jag längtar efter snön och lite ljus. Efter ledighet och lugn. Efter att kunna släppa saker som tynger mig och håller mig tillbaka.

Höstens räddning är tisdagarnas nattvard på missionsskolan. Min skola.

Flickan med det gyllne håret

2011-10-10T11:08:00.000+02:00

Ibland tycker folk att man är modig när man klipper av håret. Jag blinkar knappt. Istället kan jag få nervösa reaktioner och kryp i benen och bli helt tokig när håret blir för långt. Det började i dagisåldern när mamma plötsligt presenterade valmöjligheten att klippa av håret. "Antingen sitter du stilla när jag trasslar ut håret, eller så klipper vi av det!" Hejdå, sköna lockar. Välkommen lättskött och snyggt.

Sen dess har valet varit lätt och när jag har klippt mig så har det varit rejält pojkkort eller som den gången jag snaggade alltihop (och jag saknar snagget varje dag). Det har gjort mig till tjejen som alltid har en halvutvuxen frisyr. Den här gången funderar jag på att verkligen låta det växa ut. Den som inspirerat mig till detta är Sailor Moons bästis Naru som är världens sötaste tjej och min stilikon och som en skänk från ovan har vi samma hårfärg! (vissa dagar i alla fall) Så min plan är att låta håret växa ut, trots att jag inte kommer kunna få hennes volym utan att permanenta, men hon är så fin och som en hyllning till Naru ska jag låta håret växa.

Rubriken kommer från en fantastisk skiva som heter Andetag. Nu ska jag plugga så att jag med gott samvete kan lura över Magdalena på Sailor Moon-dag senare i veckan.

Pluggtips i tentatider

2011-09-26T22:46:00.000+02:00

Eftersom jag inte orkar plugga mer idag tänkte jag försöka skriva en liten stump, men eftersom jag nästan bara pluggat idag (med undantag för trevlig middag med trevlig gäst) så får blogginlägget handla om tentaplugg.

Min allra första tenta stundar på torsdag, men jag har ändå, som de enda som egentligen läser den här bloggen redan vet, ganska lång erfarenhet av självstudier. På högstadiet blev jag periodvis hemmavarande på grund av sjukdom och började plugga mer och mer "till proven" och inte gå på så mycket lektioner.

På gymnasiet blev det ännu värre och jag klarade bara ett år i vanlig skola, ett år där jag ännu mer bara åkte till viktiga lektioner och gjorde speciallösningar med lärare och åkte till skolan för att hämta böcker. Sen blev det världens bästa skola för såna som jag, Korrespondensgymnasiet i Torsås. I wear my t-shirt proudly.

Korr går till största, ja nästan hela, delen ut på självstudier. Från början var nog omgivningen och speciellt föräldrarna lätt skeptiska till om Johannan som dels inte varit i skolan på allvar på ganska länge och innan dess varit nog så duktig men visat på en livlighet och ett humör som gränsade till bokstavsbeteende
verkligen skulle ha disciplin nog att sköta skolan. Men med några ganska enkla knep gick det galant. Nästan tre år blev det på Korr, och då jobbade jag deltid nästan hela tiden. Här kommer mina bästa tips:

Ha ALDRIG böcker i sängen! Jag pluggade ofta på sovrummet eller i vardagsrummet, och det värsta som fanns var att gå och lägga sig med plugg. Ibland tog det flera dagar av vardagsrumsplugg för att få tillbaka sägen som en viloplats. Sängen är INTE till för varken arbete eller plugg utan ska vara en fredad zon.
Underskatta inte flow. Flow är faktiskt en riktig teori, inte bara nåt jag har hittat på. Det är när man känner att allt går bra och man klarar allt och man bara fattar. Avbryt inte flow om det är möjligt. Ta hellre med boken in på toaletten om det skulle panika.
Klä på dig. Det gör att man inte fokuserar på hur dåligt man mår och hur sunkig man är. Istället hjälper det en att skärpa till sig lite. Man behöver dock inte skärpa till sig så mycket. Vissa dagar är ambitionsnivån att sätta en hårnål i håret, andra dagar är det den lilla svarta. Oavsett hjälper det koncentrationen att inte se ut precis som man gjorde när man klev ur sängen.
Se till att äta frukost. Ibland har man sånt flow att man glömmer lunchen, eller så tycker man bara att det är extremt tråkigt att laga mat till en person. Äter man en ordentlig frukost klarar man sig en stund tills magen börjar kurra på allvar. Magkurret leder oss in på nästa punkt:
Ha något att dricka och småäta inom räckhåll. Smågodis för riktigt jobbiga ämnen eller dagar, men annars kanske något nyttigare alternativ som vindruvor, russin (om man tycker om sånt...) eller nötter. Det får dock inte vara för nyttigt, huvudsaken är att det är något man tycker om och att man kan plocka med det. Jag provade med större mumsigheter, men det blev inte alls samma sak. Gränsen går mellan ballerinakex och sockerkaksskiva. Men det är förbluffande hur mycket bättre man tänker när käkarna rör sig.
Belöningar. Varva belöningar med arbete. 40 minuter och sen en belöning (med undantag för flow) brukar vara en bra tumregel, eller belöningar efter vissa moment (till exempel: när jag har läst ut kapitlet eller när jag skrivit klart stödorden). En belöning kan vara fika, promenad, ringa ett telefonsamtal, en varm dusch eller måla naglarna. Det enda kravet på belöningen är egentligen att den ska vara njutbar. Känner man att man behöver en paus är ett avsnitt av en TV-serie en bra idé. Avatar, Sailor Moon, Desperate Housewives eller något som bara är lagom och inte kräver så mycket är mina rekommendationer. Försök att bara se ett avsnitt!
Prata om det. Berätta allt du har lärt dig och koppla det med annan kunskap, hur banal den än är. Jag kopplar bland annat g-faktorteorin och multipla intelligenser i Psykologi A till Final Fantasy VI och bron mellan amygdala och hypothalamus kallar jag för "Secret Tunnel" efter ett Avataravsnitt (se video). Din omgivning kommer antagligen bli trött på dig, men det är ett bra sätt att lära sig och få kunskapen att sätta sig.

Det är mina bästa tips på att skapa en bra studiemiljö. Lycka till!

Och han stannade där två dagar

2011-09-24T20:16:00.000+02:00

Imorgon ska jag läsa ett ganska långt stycke text på gudstjänsten i Brickebergskyrkan. Det är ett av mina favoritställen sen länge, nämligen Johannes 4:1-42, eller mer känd som kvinnan vid Sykars brunn. För att känna mig lite förberedd (och få en paus i tentaplugget) satte jag mig och läste igenom det och försökte tillämpa en teknik vi lärde oss på BI som både innefattar bön och högläsning (trots att jag sitter själv).

Det som händer i texten är kort och gott att Jesus är hungrig och trött efter en lång vandring. Han skickar iväg lärjungarna efter mat och medan de är borta har han ett samtal om liv och tro med en kvinna från trakten. Ofta fokuserar man på den biten av texten, att Jesus spränger kulturella och sociala gränser och inte anser sig för fin för att prata med en samarisk kvinna, trots att han är man i en patriarkal kultur och dessutom finns det en känslig konflikt mellan samarier och judar. Jag älskar den aspekten av texten, tycker det är fantastiskt och ashäftigt att jag får tillhöra en Gud som inte skiljer på människor utan sträcker sig ut till alla med sitt levande vatten. Jag älskar att ett möta med Jesus så totalt förvandlar en människa att hon rusar in i ett sammanhang hon antagligen skäms i och bara ropar ut att Jesus är Messias. Men det som händer sen är nästan ännu häftigare insåg jag nu när jag läste. Här kommer vers 39-42.

"Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: 'Han har sagt mig allt som jag har gjort.' När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: 'Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.'"

Smaka på det här en stund. Många hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans frimodiga vittnesbörd. Men de nöjer sig inte med hennes vittnesbörd, utan gick till Jesus och bad honom stanna hos dem. Och Jesus gör det. Jesus nöjer sig inte heller med någons vittnesbörd. Jesus finns tillgänglig och stannar hos den som söker honom. Han möter den som vill bli mött och han stannar där och svarar på frågor. Och resultatet blir att folksamlingen gick till kvinnan de antagligen föraktat och bekräftar att de genom hennes vittnesbörd också har mött hennes Gud och att de i det mötet lärt känna honom.

Får mig att fundera över hur jag förvaltar mitt möte med Jesus.

Att bo med Frida

2011-09-07T10:45:00.001+02:00

Jag och Jonatan har bott tillsammans i drygt två år nu. Vi gifte oss i maj 2009 och flyttade först ihop i hans korridorsrum i Gamleby. Efter en månad flyttade vi till en pytteliten etta (26 kvm) i Bromma under sommaren och sen till en tvåa på svindlande 50 kvadrat i Jakobsberg. Där bodde vi knappt ett år. Under några månader delade vi tvåan med Becca. Det var bland det bästa vi gjort som par. Plötsligt fick vi mer rutin på våra vardagar, vi blev mindre instängda och lärde oss att vara mindre själviska och mer vänliga vår tid och våra ord (och vi förstod vikten av egentid). Vi fick en till familjemedlem.

Efter ett drygt år som gifta och ett knappt år i Jakobsberg flyttade vi till Örebro, denna gång till en tvåa på 60 kvadrat. Efter ett år i den lägenheten flyttade vi så till en fyra som vi delar med Frida.

Det är speciellt att bo tillsammans med någon. Jag tycker så mycket om det för jag lär mig så mycket. Jag lär mig först och främst om den personen. Frida har andra vanor, annan bakgrund, annan sysselsättning och andra tankar än jag. Jag lär mig också om mig själv. Vad blir jag glad för, vad vill jag ha hjälp med, hur vill jag lösa vissa saker och hur uppfattas egentligen saker jag säger? Jag märker hur jag växer och förändras när jag släpper människor in på livet. En tredje person jag lär mig om i den här familjekonstellationen är Gud. Plötsligt känner jag ett sug av att prata med Gud, lära känna honom mer och sätta mig in i hans vilja och sätta mig i hans närhet. Gud har flyttat in i mitt liv, på många sätt är det likadant som att Frida har flyttat in i vårt hem. Hur jag förhåller mig till honom kan jag välja. Stänger jag in Gud på hans rum i mitt hjärta eller får han bo i mitt liv på lika villkor? Låter jag Gud ha en hylla i kylskåpet eller delar jag allt med honom? Lever jag och Gud parallella liv eller tar jag tid att sätta mig att prata, äta tillsammans, lära känna honom?

Man kan också säga att jag har flyttat in i Guds liv. Vi bor tillsammans här, och jag önskar att vår gemenskap bara ska bli djupare.

Gud heter "Jag Är"

2011-09-06T11:34:00.000+02:00

Jag kommer på mig själv med att längta till hösten de här dagarna. Har sett ett par skor på DinSko som är precis de jag letat efter sååå länge (men de ska stå kvar där en stund, dels på grund av penningfrågan och dels på grund av att jag inte vill komma hem med ett par skor och inse att de bara var nästan rätt. Men jag tror det här är the real thing.) Och så längtar jag efter min fina Monki-kappa. Den är fortfarande lite för varm, så jag får ha min fantastiska hundtandsmönstrade kavaj från Röda Korset så länge. Ändå suckar jag lite varje morgon det är för varmt för att ha mina tjocktröjor och kappan och farmors stövlar. Jag klär mig konstant lite för varmt och så svettas jag när jag cyklar hem från universitetet. Och så längtar jag till frostnätter och kondensrök ur munnen och vantar och mössa. Och när det vädret kommer blir jag frusen och ledsen och längtar efter våren.

Så knasigt. Alltid blicka framåt. Alltid längta efter något annat än det jag har. Aldrig slappna av och i vila njuta av det som är just nu. Kanske människans största uppror mot Gud, en Gud som heter "Jag Är". Ständigt vill jag veta vad som ska bli, vad som kommer sen. Jagande efter att säkra framtiden, hitta det jag saknar, bygga färdigt, bygga nytt, bygga om, bygga ut. Aldrig stannar jag och bara sitter. Aldrig tar jag sabbat eller vilodag eller den där lilla stunden med Jesus som Lina Sandell sjunger om. Eller ja, mer sällan än jag borde i alla fall.

Självklart måste man blicka framåt, göra planer, drömma och tänka stort. Det stora perspektivet, det livslånga perspektivet men också det som har hänt innan mig och efter mig är viktigt. Tanken om Gudsriket som redan är här, men ändå inte är något som jag funderar mycket på. Detta "inte riktigt än" som finns i den tanken, att det finns mer, det kommer mer och en dag kommer tiden inte att finnas mer och vi kommer att få möta vår Räddare och Skapare, det är förvånansvärt lätt att glömma bort när vi fastnar i våra egna planer. Och jag fastnar i mina planer att vilja bli psykolog hela tiden. Hela tiden fastnar jag i Guds plan för mitt liv så jag ser inte Guds plan med världen. Jag längtar efter att bli färdig, att komma vidare och att få leva sen på samma sätt som jag längtar efter hösten.

Men Gud heter inte "Jag blir". Gud är just nu och här. Varför skulle jag egentligen vilja vara någon annanstans?

Kompassen

2011-08-23T11:47:00.000+02:00

Efter förra inlägget fått samma råd av flera visa personer. Att lyssna på mitt hjärta och använda friden i hjärtat som kompass. En kompass att ta ut riktningen med. Det är en spännande bild för mig som har världshistoriens sämsta lokalsinne. Jag har på allvar gått vilse mellan Gallerian och Centralstation. Hittade mig själv vid Riksdagshuset. Inte ens japanska turister går så vilse.

Speciellt minns jag en orienteringsdag i mellanstadiet. Jag och min vapendragare Carro tog karta och kompass och stövlade ut i skogen i Ursvik. Vi var såna som gjorde först och tänkte sen, speciellt jag. Det gick aldrig särskilt bra för oss, även de gånger vi lyckades ta alla kontroller så tog vi dem i fel ordning och hade ingen koll på vilken kontroll som var vilken. Kommer ihåg en gång när vi lyckades ta alla kontroller, men inte mellanstadiekontrollerna utan orienteringsklubbens. Men den här gången bestämde vi oss för att ta det riktigt lugnt och verkligen läsa av kompassen. Problemet var väl att vi inte höll kartan åt rätt håll, så vi hamnade på det längsta motionsspåret och tog en riktigt lång och härlig promenad, men några kontroller såg vi inte röken av. Den enda orienteringsdagen det inte spöregnade för övrigt.

Det är på sätt och vis såhär, för jag har aldrig varit mer säker på vad jag ska bli än vad jag är nu. Det känns som att kompassnålen bara skriker åt ett håll. Ändå känns det som att så fort jag tar ett steg i den riktningen så smälls alla dörrar med kraft igen i ansiktet på mig. Kanske är Guds väg ändå bakvägar och omvägar. Han är ju en Gud som verkar i det fördolda. Kanske är det mer en karta jag vill ha än en kompass. Problemet är väl att det inte riktigt finns någon karta, det är mer som en GPS-röst som säger "Sväng nästa vänster" och jag undrar vad i hela världen som är vänster.

Jag valde att tacka ja till kursen. Jag har också valt att inte ta studiemedel eftersom det bara är lektioner några dagar i veckan och jag behöver spara mina terminer tills jag kommer in på programmet. Jag tror att jag måste luta mig tillbaka och låta det vara Guds under att jag kommer in, inte min egen prestation. Så det blir ännu en höst helt av Guds nåd. Det kan låta underligt att plugga heltid utan studiemedel är att luta sig tillbaka, och jag har ingen aning om hur jag kom till den slutsatsen eller hur länge jag kommer känna såhär, men efter många goda råd och mycket funderande så är det det här som känns rätt. Eller i alla fall minst fel.

Kallelse

2011-08-20T13:46:00.000+02:00

I veckan fick jag en kallelse. En kallelse till universitetet i Örebro. Jag har några dagar på mig att svara ja eller nej. Eller bara låta kallelsen passera och så får nån reserv på reservuppropet platsen istället. Det är en kallelse som inte riktigt innehåller det jag önskade, till något jag mest sökte som en andrahandsgrej. Något som är nästan rätt men inte riktigt.

Och så tänker jag på att man inte kan stå och stampa på samma plats hela tiden. Att man måste ta tag i sitt liv. Att man inte kan vänta på eldskriften på väggen eller den där uppenbara skylten från himmelen att det är åt det hållet jag ska. Att livet med Gud handlar om att kasta sig ut i det okända, att gå i tro och att lita på att det reder sig i slutändan. Att ibland måste man, som Tjorven, säga "Ja, det får du". Men jag vet inte om jag ens är sugen på den här tårtan. Jag tänker på att vi är kallade att gå med det vi har en liten bit på vägen ett steg i taget och det här är väl ändå i rätt riktning, i alla fall nästan?

Och så tänker jag på Abraham som tog steg i nästan rätt riktning och som i typ alla predikningar om honom ett antal tusen år senare fortfarande får skit för att han inte bidade sin tid och väntade på Gud. Vid ETT tillfälle (han väntade iofs inte på Gud vid ett gäng andra tillfällen heller, men det får han ingen skit för).

Själva ordet kallelse är för mig något ödesdigert och stort, även om man utanför kyrkan mest pratar om kallelse när man ska till tandläkaren, vårdcentralen, eller som jag, universitetet. Vad får jag om jag går på det jag blivit kallad till? Aktivitet under hösten, studiebidrag, en kurs att tillgodoräkna mig senare i livet (för jag TÄNKER komma in på det däringa programmet) och lite mer kunskap kanske. Vad får jag om jag inte går? Ovisshet, rutinlöshet och massa tid. Vill jag tacka ja för att det är bekvämt och säkert? Och är det i så fall en dålig sak? Vill jag tacka nej av stolthet eller rädsla för att misslyckas eller för att det faktiskt känns fel?

Det är svårt att veta om jag vill gå när jag inte vet vem som kallar. Är det bara Örebro Universitet eller är det du, Gud?

En stor utmaning

2011-08-16T13:46:00.000+02:00

Frizonfestivalen som jag var på förra veckan var riktigt riktigt bra. Jag ångrar visserligen att jag sov där, inte för att jag inte trivdes för jag sov nog i den bästa husvagnen ever med de bästa människorna, men för att min kropp helt enkelt inte pallar längre. Det är dags att inse det. Nästa år får jag försöka komma igång med körkortet så jag inte behöver lyssna på dunkadunka-musik tills solen går upp.

Ett par riktigt bra konserter såg jag, bland annat svängiga Clockwise och sjukt bra Loney, dear och en norsk tös som hette Ingvild (vilket namn, löv it!) och Alibi Tom som var det enda bandet jag lyssnat in mig på, men bästa var nog ändå Two Birds. Låtar som gör ont i hjärtat för att det är så vackert.

En annan sjuk grej är temperaturen. Galet galet kallt på nätterna, jag satt med fyra tjocktröjor, dubbla strumpbyxor och dessutom vanliga byxor. Och sjalar. En hel hög sjalar. Runt halsen och om benen och under rumpan på de hårda kalla bänkarna. Det behövdes.

Förutom ett frizon då jag lidit av sömnbrist, kyla och halsont, och ett frizon då jag njutit av gott sällskap, stört gott kaffe av Alla Tiders och underbart kärleksfullt sällskap har jag också varit på ett frizon som lärt mig mycket. Dels har jag fått lära mig att jag är vuxen på riktigt. Att jag behöver min sömn och vill vrida ner volymen är inget vuxenhetstecken, för så har jag alltid känt. Men detta med att sitta och förfasas över dagens ungdom och deras kläder. Det var en ny känsla (inte helt ny, men det var nytt att känslan var bekant). Att vända sig om och säga till folk som stör. Att äta på någorlunda vettiga tider och lagom mycket och att planera all maten. Att hänga mer med folk som har en uppgift på området än med folk som bara är där för ett visst band. Att skippa konserter för att jag inte orkar.

En annan sak jag lärde mig är att det finns fantastiska människor. Jag har vetat det länge, men det slog mig verkligen. Vilken kärlek och vilken glädje och vilken omsorg. Jag älskar människor. Människor är fantastiska.

Men det som jag bär med mig närmast hjärtat efter den här veckan är en sorg över att vi fortfarande lever i en frikyrkoring. Frizon var det sammanhang där jag kände att jag kunde andas och få utlopp, få problematisera och fundera. Frizon var en fri zon, där mina tvivel och frågor fick rymmas. Och inte så att frizon har förändrats och blivit mindre fritt. Men jag har insett att det jag tyckte var att spränga gränser mest var att öppna en grind. Inget ont i det, men om vi vill kommunicera det glada budskapet om Jesus till hela världen måste vi göra mer än så. Om vi vill spränga gränser måste vi riva upp hela staketet först och plocka isär begrepp som frälsning, nåd, återupprättelse, befrielse. Vi måste gräva djupt ner i Guds ord för att faktiskt förstå vad det är vi tror på. Åsa, som i söndags välkomnades till min församling som vakanspastor och som under det gågna året varit lärare åt mig, sa i sin predikan i söndags att hon ibland är förvånad över att vi ens är kristna eftersom vi vet så lite om den kristna tron. Jag är inte ett dugg förvånad att folk inte tar mig och min tro på allvar, för jag har svårt att inte gå och ställa mig på min sida av staketet och försöka presentera min tro med mina ord. Jag måste lära mig (och alla måste lära sig) att berätta om min tro med den andres ord och referensramar. Det är en stor utmaning och jag vill anta den.

Förödelsen

2011-08-09T09:39:00.000+02:00

Öbo beslutade i vintras (gissar jag) att det var dags att rusta upp trädgårdarna i Brickebacken där vi bor. Brickebacken består till största delen av tvåvåningshus med en lägenhet nere som har uteplats på framsidan och gräsplätt på baksidan. En del sköter inte sina gräsplättar, men andra har riktigt fina trädgårdar. Vi har haft nåt mittemellan, en trivsam gräsplätt med en schersmin som insynsskydd mot cykelbanan, ett äppelträd vid planket mot grannen och en syren utanför sovrumsfönstret. Ganska perfekt för oss. Som en del av upprustningen som påbörjades igår har de sågat ner allt det och jobbar nu med att köra en stor grävskopa fram och tillbaka till synes för att se hur nära man kan köra våra trädgårdsmöbler.

Jag förstår att det är frustrerande att vissa gräsplättar inte sköts. Men jag fattar inte grejen med att hugga ner vackra vackra buskar och träd bara för att få lite mer enhet i bostadsområdet. Speciellt inte i ett bostadsområde som Brickebacken. Jag tänker på längan med hus som står näst på tur efter våran. Där finns det en stor och fin träaltan, några stycken växthus, bärbuskar och fruktträd och en riktig pensionärsträdgård med rosenbuskar och allt. Vad är meningen med att meja ner alltihop? Är det inte lättare att killen som kommer och klipper mittremsan också klipper de mest misskötta gårdarna och skickar en räkning till hyresgästen? Och ja, vildvuxet gräs är kanske inte så trevligt, men djupa hjulspår och avsaknad av insynsskydd och höga ljud tidigt på morgonen (seriously, måste de börja arbeta innan sju?) är minsann inte heller så trevligt.

Jag vet inte hur man har tänkt, men om det finns en tanke om att det kommer att återuppstå så har man kalkylerat fel. Inte bara för att schersminen som sågades ner igår säkert har stått där sen före min tid och unga har inte det tålamodet med trädgårdar. Men den genomsnittliga Brickebackenbon har inte råd att anlägga en ny trädgård. Växter är dyrt! Om man inte inrättar typ en trädgårdsfond eller liknande kommer inte trädgårdarna att återuppstå.

Och det kommer inte bli bättre. En lägenhet med gräsplätt och äppelträd och syren som insynsskydd är attraktiv för vem som helst, speciellt unga familjer som gillar känslan av hemma. Om jag hade fått välja (nu kommer jag nog aldrig få det, men ändå) mellan en precis likadan lägenhet fast högre upp och med bättre läge hade nog trädgården vi hade fram tills igår vägt över och jag hade valt att bo vid slutet av busslinjen. Nu skulle jag kanske välja Brickebacken ändå, eftersom Jonte inte jobbar i Örebro och jag gärna vill läsa på universitetet så närheten till stan är inte så extremt viktig för oss. Men om det vore viktigt för oss, vad hade Brickebacken haft kvar att erbjuda ett ungt skötsamt par utan barn? Inte en trädgård i alla fall. Öbo i Brickebacken kommer tappa hyresgäster som har valmöjligheten att flytta in nån annanstans. Sorgligt tycker jag och hoppas att vi nästa gång vi behöver flytta får en lägenhet på andra sidan gatan. Det är nämligen ett annat bostadsbolag där.

Festivalväder

2011-08-07T23:40:00.000+02:00

Jag har alldeles nyss sett en alldeles utomordentligt bra tv-inspekad konsert med en alldeles utomordentligt bra Regina Spektor och det gjorde mig jättepepp för festivalen jag ska på nästa vecka. Inte för att hon kommer dit, men för att det fick mig att komma ihåg andra gånger jag känt samma starka känslor av "milde himmel, det här är bra musik!"

Det finns dock saker att tänka på inför festivaler. Vädret är en av dem, och i detta fallet en av de viktigare sakerna. Jag skulle vilja hoppas på uppehåll och värme hela festivalen, för då behöver man inte ha så mycket kläder på sig och man behöver inte byta så ofta. Det blir inte heller lika stor skillnad på att sitta inne på konserter och ute och lyssna genom tältduken. Dock finns det stora nackdelar med värmen. Den första är svetten som gör att man ändå vill byta kläder var tionde minut. Det andra är vattnet som faktiskt har torkat ut på festivalområdet. Då kommer det tankbilar med vatten. Nicht so praktisch. Det tredje är getingarna som brukar flockas som... flygfän runt socker? Fjortistjejer kring Justin Bieber? Tanter kring Rörstrand-serviser på loppis? (Ja, det är jag som flockas i det sista fallet...) Det är helt sjukt! Mitt första år var det sjukaste. Jag och min bästaste bästa vän skulle dricka te ur nyinköpta koppar. Ingen av oss har socker i teet men från ingenstans dök det upp en hel armé av getingar som ville ha vårt te. Det slutade med att vi hällde ut det några meter bort och getingarna surrade länge och väl kring brottsplatsen.

Ett annat väder man skulle kunna önska sig är motsatsen, regn och kallt. Det är fel ur så många aspekter så det är inte klokt. Visserligen skulle getingproblemet och vattenproblemet vara ur vägen och jag skulle få användning för både mina sjukt fina stövlar och mina sjukt fina serbiska tofflor (inuti stövlarna) och jag gillar tjocka tröjor. Och så skulle ju fotbollscupen bli lite däst och inte låta så fruktansvärt mycket. Men den här festivalen är det sista som faktiskt är sommar innan det blir höst på allvar. Och då vill man inte frysa. Och fryser jag, då blir jag sjuk och vem vet hur länge jag får dras med sjukan då? Och dessutom blir festivalområden en sjuk lervälling om det regnar för mycket, I kid you not. Om jag inte minns fel försvann en av scenerna ett år, för att den stormade bort. Sjukt. Drunkningsvarning. Ett år åkte jag dit med ett par skor som inte kom därifrån. De dog lerdöden.

Så jag vill ha regn på morgonkvisten efter konserterna - ca 02:30-10:00 (för jag ska äta frukost i husvagnen), halvklart till mulet på förmiddagarna- ca 10:00-14:00 och varmare frampå eftermiddagen- ca 14:00-19:00 - så att inte kvällarna - ca 19:00-02:30 - blir så fryskalla. Är det så mycket begärt?

Boktipset 5

2011-08-03T12:10:00.000+02:00

Jag har läst lite böcker innan den här och jag ska försöka att recensera dem senare, men jag tycker att utdraget nedan sammanfattar mina känslor inför vad som händer i Norge och världen just nu. Att jag läste det bara dagarna innan terrordåden i Norge gör det hela bara ännu mer känslosamt. Boken handlar om en man som efter att ha varit med om en katastrofal nordpolsexpedition där hela sällskapet tvingades äta en av sina kamrater för att överleva inte får bo kvar hos sina fosterföräldrar i England utan skeppas till sin fattiga familj i Göteborgs skärgård där han blir utstött av alla utom sina föräldrar och prästfrun. Bannlyst av allas vår Selma Lagerlöf.

Även om andra Selma-böcker också kan handla om tunga och svåra ämnen som psykisk sjukdom och misshandel så har Bannlyst genom hela boken en mycket mörkare stämning. Mot slutet funderar man lite på hur hon ska få ihop det, och trots att det ur en aspekt kan kännas lite krystat (jag ska inte avslöja ur vilken aspekt för man ska ju kunna läsa boken också...) så tycker jag att hon lyckas rätt bra, rent "bygga-historia"-mässigt. Kärleken övervinner allt är här som alltid hos Selma ett starkt tema, men det är inte bokens huvudbudskap. Vad hon vill är istället att hålla ett brandtal mot krig.

Boken utspelar sig som sagt i Göteborgs skärgård (till större delen men inte bara) och tidsperioden är första världskriget. Det finns en oerhört obehaglig scen som när jag läste den bara kändes fruktansvärd och over the top. De hittar kort och gott kroppar från de förlista krigsfartygen. Mer är kanske inte lämpligt att skriva. Jag tyckte det var skitäckligt att läsa och undrade varför samma Selma som skriver om nyponrosor och kärlek skulle skriva om det här fasansfullt groteskt äckliga. Men så kommer förklaringen genom kyrkoherdens mun och jag vill bara dela med mig av den.

"Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du att vi ska se detta? Vi är ett stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte hindra det, som sker mellan de stridande.'
Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig glömma. det har väl inte varit utan mening som de har drivits ända fram till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens avsmak och äckel inför förgängelsen.
Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.
Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har någon skuld eller del i detta krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra tycken och sympatier åt endera sidan, och det har glatt oss, när den sidan har haft framgång.
Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt kriget är.
Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott, att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.
Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och vämjeligt.
Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning.
Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt och lära känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.
Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i människors öron att man inte kan nämna det.
Och det finns andra, som kanske har sett värre ting än dessa, och de ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.
För vad vet vi?
Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget inmärgd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan mera tränga bort den.
Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men kriget är lika levande.
Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna detta i arv till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största fiende."

- Bannlyst, Selma Lagerlöf, 1918

Boktipset 4

2011-06-29T10:09:00.000+02:00

Ja, det är sommar och det märks ganska tydligt i frekvensen av bokrecensioner i bloggen. Jag har alltså satt i mig en bok till, och den här gången är det Ödehuset, en roman av William Paul Young. Jag tycker det är jätteroligt att författaren heter likadant som slemhelgen från Desperate Housewives. Den har varit otroligt hajpad och jag har varit lite skeptisk. Jag har hört den jämföras med Kristens Resa och tyckt att det är väl magstarkt att tycka att en helt ny bok är lika viktig för kristenheten som John Bunyans klassiker. Jag tänker "Vänta ett par hundra år och se om folk fortfarande läser den". Rent språkligt kände jag ett par gånger i början att det verkligen var en översättning jag läste, men det släpper efter ett tag.

En till anledning att man kanske inte ska jämföra den med Kristens Resa är att det är två väldigt olika berättartekniker. Kristens Resa är en tydligt allegorisk roman med ett tydligt dogmatiskt tema. Är Ödehuset inte allegorisk och dogmatisk alls? Kanske. Men inte särskilt tydligt och absolut inte mycket. Jag tror inte att Ödehuset kommer bli särskilt viktig för kristenheten i stort, just för att den inte berör vårt gemensamma liv med annat än att det är viktigt, men däremot kan den bli livsavgörande för enskilda individer.

Så vad handlar den om egentligen? Jo, boken handlar om Mack, en något äldre man som är med om en katastrof av ganska extrema proportioner. Hans yngsta dotter blir bortrövad av en seriemördare och de hittar aldrig hennes kropp. Ett tag senare får han ett brev från "Pappa" som ber honom komma till ödehuset där de hittade de sista spåren efter dottern. Mack bestämmer sig mot bättre vetande att åka dit och där finner han Gud. Inte på ett "andligt" plan, utan han finner verkligen Gud och de hänger en helg. Där får han bearbeta sin sorg och kan till slut förlåta. Det konstigaste är när Mack möter Sofia, förkroppsligandet av Guds vishet, bakom ett vattenfall, och eventuellt när han möter sin pappa i en stor ring av människor.

Det är en fantastisk bok och fantastiska scener och en bearbetning av snarare än svar på frågor om vem Gud är, varifrån ondskan kommer, nåd och försoning och så vidare. Att läsa var som att pilla av sårskorpor och sätta på plåster. Jag kan säga att boken talade väldigt mycket in i mitt liv och där jag står just nu i saker jag jobbar med. Därför tror jag att jag tyckte om den. Den presenterar en Gud som inte är så intresserad av dogmatik och teologi, utan av människor (just den biten liknar för övrigt den gudsbild Mats presenterade på dogmatikkursen väldigt mycket). Den presenterar en kärleksfull relation och utmanar kristna människor att inte vara så dömande och inskränkta som vi många gånger är. Den dömer egentligen helt ut system och hierarkier människor emellan och predikar ömsesidig underkastelse och överlåtelse. Me like. Jag kan sakna en förklaring på varför Gud inte griper in och förgör det onda, för det får man inte. Svaret är mest "Det kan du ändå inte förstå" och jag kan tycka att det är en lätt utväg när man skriver en bok där det är en av de centrala frågeställningarna. Å andra sidan skulle jag nog inte varit nöjd med nåt annat svar heller och det är annars en alldeles underbar roman.

Men hur bra jag än tycker att Ödehuset är skulle jag inte rekommendera den till vem som helst. Du som är trött på kyrkan, tycker att Gud är ond eller distanserad eller har svårt att ta till dig klassiska gudsbilder. Du som inte förstår dig på nåd och försoning, du som behöver avslut på en smärtsam process. Till dig kan jag rekommendera den här boken. Du kommer inte få några svar eller färdiga paket, men få följa med på Macks resa, och det är nog så kul.

Till dig som är intresserad av en mer teologiskt korrekt bok rekommenderar jag Kristens Resa istället.

Att förändra sig själv.

2011-06-20T11:37:00.000+02:00

På min ena underarm (jag tror det är den högra, men jag har svårt för det där med höger och vänster...) har jag ett drygt decimeterlångt ärr. Det kommer från en incident med en julgranskula när jag var så liten att jag inte kunde gå ordentligt i trappor. En färd till akuten och några stycken stygn.

När jag var riktigt liten reflekterade jag knappt över ärret alls. Sen tänkte jag att det gjorde mig speciell. Jag var stolt över det. Och ännu lite senare började jag skämmas för det. Jag gick i långärmade tröjor och försökte gömma det. En gång försökte jag sminka över det, men det gick inte så bra och det var för jobbigt för att jag skulle orka göra det till en vana.

Idag växlar jag mellan att inte riktigt bry mig till att fundera på hur mycket det skulle kosta att lasra bort det eller tatuera över det med något vackert. Om någon frågade mig idag om jag skulle vilja ändra på en enda sak (kosmetiskt alltså, medicinskt skulle jag först ändra på lungorna och sen på knäna och sen på ryggen) med min kropp skulle jag ta bort mitt ärr tänker jag ibland.

Och även om jag tänker så om mitt missprydande ärr så försöker jag att tänka annorlunda. För, let's face it. Jag kan inte förändra min kropp. Inte bara det att jag inte har råd, men om jag skulle börja med ärret, vad skulle komma sen? Mina prickiga födelsemärken på ena (vänstra?) vaden som ser ut som maskrosfläckar? Mina stora handflator och knasigt formade lilltår? Mina sneda bulliga knän? Visserligen var ärret inte där från början, men det är en del av mig, och börjar jag tycka illa om en del av mig själv är jag på väg till Jante.

I norden med vår jantelag som vi håller fast så krampaktigt vid hur gärna vi än säger att vi vill motarbeta den är det fult som stryk att älska sig själv. Därför låter de flesta bli. De låter bli att försöka acceptera sin kropp för att de vill bli accepterade av andra. Det är mer socialt accepterat att säga "Jag tycker om det mesta på min kropp, men jag skulle vilja gå ner X kilo". Men man blir inte mer älskad. Man bli lättare att hantera, men man blir inte mer älskad för att man inte tycker om sig själv.

Och ja, det är bra att utvecklas, både psykiskt och fysiskt. Det är viktigt att vilja bli mer ödmjuk, vänlig, godhjärtad, rättvis och så vidare. Och för färre av oss än vi vill tro är det viktigt att gå ner de där kilona. Jag tror man behöver sluta se på kroppen som enbart ett rum för själen, som en förvaringsplats tills livet tar slut. Du är din kropp. Inte bara din kropp, men det är en annan femma. Om vi verkligen behöver förändra våra kroppar så tycker jag det är oändligt viktigt att ha motivationen "Jag gör det här för att jag älskar (i presens, något jag redan håller på med) mig själv" och inte "Jag jag gör det här så att jag kommer att (futurum, något som kommer sen) älska mig själv".

Jag tror på en Gud som har skapat människan som en kropp och själ lika mycket, så tätt sammanvävt att det inte går att skilja dem åt. När jag tänker och känner saker påverkas min kropp. När jag gör mig illa och är sjuk påverkas min själ. Vissa tycker det är svårt att förstå att Gud kom som människa till jorden, men jag har svårt att fatta mysteriet att jag själv är människa på jorden, att mina fingrar inte bara är redskap som tillåter mig att skriva, utan att de nerbitna naglarna faktiskt är JAG. Min kropp är jag, och innan jag lär mig älska den så är jag i uppror mot min skapare som har danat den så övermåttan underbart.

Tanken idag verkar vara att om man kan gå ner så ska man gå ner. Det är ingenting folk säger högt och det är ingenting folk tänker om andra, men det är så många tänker om sig själva. Min tanke försöker vara att man ska må bra. Det är svårt att förändra sin kropp. Men det är inte därför jag är mot denna bantingshets. Det är för att det är farligt. Det är farligt att tänka "Först detta, sen kan jag älska mig själv". För det blir aldrig sen. Man går ner ett eller två kilon och känner inte känslan av att älska sig själv. Och hur svårt det än är att gå ner två till så är det ändå lättare än att acceptera sig själv, älska sig själv och njuta av sin kropp. Vi är så fixerade vid vårt "först detta" att vi inte inser att det är vägen till fördärvet, inte vägen till lycka. Hur hade man reagerat om någon annan ställde sådana krav? "Jag skulle kunna älska dig om du först gick ner X kilo".

Att väga lite är inte synonymt med att älska sig själv. Att nå "målvikten" är inte synonymt med att vara nöjd. Att kroppen har en annan form betyder inte att själen har det, och så länge själen inte mår bra kommer man inte älska sig själv ändå. Och det behöver inte bara vara form. Mitt problem är konditionen. Innan jag blev sjuk sprang jag, långt och fort och ofta. Jag var stark i benen och hade otrolig kondition. Nu är jag så svag i knäna att ortopeden säger att jag inte får springa mer än hundra meter åt gången. Hon skrattade åt mig när jag sa att jag försökt komma igång med löpningen igen för två somrar sen med en runda på en kilometer och sa att intervallträning med 25-50 meter åt gången är vettigt för mig. Mina knän pallar inte och min kondition är i det närmaste obefintlig. Jag mår dåligt varje gång jag springer till bussen, för jag var så bra på att springa och jag kände hur jag fick kraft och energi av att träna och nu går alla mina krafter åt och ändå går det långsamt. Nu kommer jag knappt någonstans och jag kliver av cykeln i backen. Jag skulle kunna pressa mig själv till att klara av samma saker jag klarade innan, men det skulle inte innebära att jag blev nöjd. Ja, jag behöver absolut träna men inte för att kunna älska mig själv utan för att jag redan gör det. Litegrann älskar jag mig i alla fall. Därför plågar jag inte kroppen mer än nödvändigt. För den är mig själv.

Vi borde ligga på en filt i parken mer, vi borde njuta av gott sällskap och roliga lekar. Kroppen måste må bra, men om det är ett själsligt problem kan du inte lösa det med aldrig så många kilon, sekunder eller centimeter. Att förändra min grundinställning till mig själv är tusen gånger svårare, men det är det enda som håller i längden, att göra mig av med dessa sjuka tankegaller som håller mig nere och hindrar mig från att leva och istället bygga friska och sunda tankesätt som lyfter mig. Först då kan jag ha en sund själ i en sund kropp. Och få saker är så bra för själen som nygräddade bullar, så nu ska jag gå och handla jäst.

Mer på ämnet kan man läsa mer på dessa länkar:
Såhär tycker Karins Konstgrepp om storlekar och Underbaraclara har skrivit om träning här.

Svältande kulturtant.

2011-06-17T13:17:00.000+02:00

Jag funderade ett tag på att låta det här inlägget heta "Johanna recenserar Örebros uteliv del 1" men jag vet inte. Visserligen uppskattar jag god mat, men jag har verkligen inte råd att göra ämnet rättvisa inför min eventuella läsarkrets (bestående av människorna jag ändå hänger med typ dagligen). Så vi kan ju förutsätta att detta är en engångsföreteelse och därför behöver den inte heta någonting som innehåller orden "del 1" (eller ordet och siffran, beroende på hur petig man är). Dessutom har jag underlåtit att recensera vår bröllopsdagsmiddag och har jag inte recenserat den så är det ingen mening att recensera nåt annat heller. Så jag ska inte recensera. Jag ska berätta om, och kanske tipsa. Det är något helt annat.

För att komma till saken. Igår var vi och firade en förlovning, fast med ett ganska stort efterskott. Det blivande brudparet fick välja restaurang så vi gick på Harry's. Det var fullt på uteserveringen men eftersom hela sällskapet råkade vara vampyrer gjorde det ingenting.

Och där och då på restaurangen igår kom jag till insikt om en otroligt dålig sida hos mig själv, en brist, en ovana. En skönhetsfläck. Jag beställer alltid dyr mat när jag äter ute. Inte så att jag tittar på menyn och väljer det dyraste (även om man skulle kunna tro det) men jag har smak på så kallat "fin" mat. Kanske hör det ihop med att jag är en kultursnobb. Det hävdar i alla fall mina bästa vänner att jag är eftersom jag mådde dåligt när jag läste Twilight. Hur de får ihop det med mitt beroende av Glee och Sailor Moon vet jag inte, men jag skäms icke över detta epitet. Hursomhelst. Jag gillar lamm. Jag gillar entrecote. Jag gillar fina grönsaker. Jag har svårt att hålla mig inom rimlighetens gränser. Så jag beställde lamm med färskpotatis, selleri och kronärtskocka.

Inför framtiden ska jag dock komma ihåg att om man väljer hamburgare på Harry's får man sjuuukt god ostdipp och en tillräckligt stor portion. Jag åt min himmelskt goda smakportion av perfekt färskpotatis och jättegott lamm (kunde varit lite mer salt) och njöt av varje tugga. Och sen åt jag nästan hälften av Saras mat också. Och hela Oskars dipp. Mumsigt, men man kan ju inte förutsätta att alla man går och äter med vill donera mat till en stackars svältande kulturtant, som dessutom betalat en knapp Linné mer för sin mat (med betoning på knapp). Ett misstag helt enkelt. Blir det fler Harry's-besök tänker jag beställa något annat.

Nu ska jag jobba på min image och läsa Karin Boye innan jag får sällskap av en av vampyrerna från igår och fem stycken pretty sailor warriors.

Boktipset 3

2011-06-15T10:47:00.000+02:00

Egentligen skulle jag hålla på med mitt projekt i en halvtimme till, men inspirationen tröt. Hoppas på att få tillbaka den imorgon. Men då finns det ju tid innan jag ger mig ut på äventyr med två härliga tjejer att ge er ett tredje boktips. Fast mycket till tips är det inte.

När vi var i Stockholm sprang vi på ett bokbord. Jonte köpte Kalle Pocket och jag köpte en annan pocket. Nibelungensången. Vi läste utdrag ur den i SvB så jag tyckte det skulle vara kul att läsa hela. Boken är uppdelad i trettionio sånger på rim och berättar historien om hur Krimhild hämnas på sina bröder. Först är de sams, sen lovar Krimhilds man att han ska hjälpa sin svåger Gunther att stävja sin motsträviga hustru (så han våldtar henne) och när det kommer i dagen så slår Gunthers kompis (eller är det kusin?) Hagen ihjäl Krimhilds man. Krimhild blir jätteledsen och börjar ge bort alla sina pengar. Hagen tror att det är för att skaffa en armé mot honom (vilket han har rätt i) och slänger alla hennes skatter i Rhen. Stackars Krimhild gråter i ett par år innan hon får ett frieri från Etzel, hunnernas kung. Till slut går hon med på att gifta sig med honom, delvis på grund av att hon får en hel massa makt, så hon lurar dit sina bröder och Hagen på en fest och blodbad bryter ut. Det slutar med att alla dör, men var inte ledsna för att jag avslöjade slutet. Det hintas ganska friskt genom hela boken.

Faktum är att det är det som får en att fortsätta läsa, att man vet att det här kommer att sluta illa. Den snillrika komponeringen av ledtrådar gör att jag kan se bortom medeltida referensramar (inställningen till våldtäkten är typ "she had it coming" och "shit vad manliga de är som lyckas övermanna henne!". VIDRIGT!) och rörigt persongalleri. Jag satt som fastnaglad ända tills blodbadet började. Där tappade jag intresset helt. Jag hade kanske förväntat mig något lite mer raffinerat på grund av berättelsens övriga uppbyggnad, men nej, det är lite snack och en massa slakt och till slut dödar nån också Krimhild för att hon är så himla ond.

Sammanfattningsvis: gillar du riktigt riktigt gamla sagor på rim är den riktigt riktigt bra, men slutet är en liten besvikelse.

Drömmar

2011-06-14T16:04:00.000+02:00

På grund av den otrevliga saken har vi inte så mycket pengar i sommar som vi hade trott. Jag har inget sommarjobb utan jobbar några timmar varje dag med projekt som jag känner att jag vill ha gjorda någon gång i mitt liv. Idag har jag förutom det småhemliga projektet som alla vet om försökt klä om en stol färdigt. Det gick sådär, för jag har inget att fästa stolsryggen vid stolen med. Trist alltså. Efter att jag försökt få lite ordning i vardagsrummet och i uterummet.

Jag har storvulna planer för vårt uterum, men de måste tryckas på paus på grund av penningbristen. Såhär. Jag vill ha utemöbler med plats för många att umgås på till vår lilla gräsplätt på baksidan. Inget fancyschmancy, men gärna i trä och inte dessa vita plastmöbler som blir fula på en gång av att stå ute. Kollar på blocket och folk tar ohyggliga priser. Eller ja, inte ohyggliga, men på vår budget som lämnar utrymme för noll och ingenting (Pris ske Gud för skatteåterbäringen...) är det helt enkelt för mycket. Dessutom har Jonte innan vi fick reda på det här ställt sig i kö för ett Zeldaspel som kommer ut i dagarna.

Vi har vårt lilla balkongbord på baksidan just nu, men de är inte särskilt ultimata eftersom det bara är två stolar för det första och det dessutom är alldeles för litet för att kunna hänga flera stycken där. Och vårt lilla balkongbord med två stolar som var fantastiska och awesome förra sommaren är mina storvulna planer för uterummet. Jag har idag börjat projektet att lägga trasmattor på halva uterummet så att man kan ställa ut vår lilla cafémöbel där och äta frukost eller sitta en stund i värmen. Den är för liten för att man ska kunna duka frukost på den på ett bra sätt, men eftersom uterummet ligger i anslutning till köket kändes det som en perfekt idé.

Så antingen vill jag ha en för tidig födelsedagspresent eller så vill jag bara drömma lite. Sommaren verkar ju ändå regna bort här, så det är väl ingen större idé med uterummet hur som helst. Det här blev ännu ett negativt depp-inlägg, men ibland är man lite deppig. Synd bara att man inte är Johnny Deppig. Han har nämligen råd att köpa precis vilka utemöbler han vill. Om jag hade det skulle jag köpa sex stycken Grythyttan-stolar och ett fyrkantigt bord.

Om BI:s nedläggning

2011-06-13T11:52:00.000+02:00

Idag är det måndag och det har gått exakt en helg sedan jag slutade skolan. Det är ledsamt ledsamt ledsamt.

Ledsamt att jag inte kommer kunna ha samma glädje som Frida och Maggan att lära känna nästa års BI-klass.
Ledsamt att jag inte kommer äta äggmackor i cafeterian.
Ledsamt att jag inte kommer att fortsätta fira nattvard med hela skolan varje tisdag.

Den sista punkten vill jag skriva om. Det är viktigt att det blir skrivet även om jag inte har så särdeles många läsare.

Bibelinstitutet på Örebro Missionsskola läggs ner. Vi var den sista klassen som gick den bibelskolan. Det var en alldeles jättebra bibelskola. Det finns många andra jättebra bibelskolor så man kan ju fråga sig varför just den här inte borde läggas ner. Finns det inte pengar så finns det inte pengar, liksom. Jag har två olika kategorier av skäl som jag burit på sen beskedet om nedläggningen kom.

Det första är att BI är viktigt för Örebro Missionsskola. Visst, vi sitter kanske inte hela tiden med teologerna och fikar, men vi tycker det är trevligt när de vill sitta med oss (eller vill att vi ska sitta med dem). Det kommer nya människor varje år som tillför nya tankar, idéer och diskussionsämnen till stackars teologer som annars skulle sitta kvar i samma hjulspår av grekiska och hermeneutik. Vi städar microrummet. Vi har lite mer tid och kraft än vad fyrorna har i tentaperioder, så vi går på andrum och nattvard när teologerna kanske inte hinner.

Och vid nattvarden vill jag stanna. När ÖMS nu till största delen kommer ha utbildningar för blivande pastorer och blivande missionärer och inte ha så mycket "löst folk" (eller lekmän om man så vill) kommer nattvardsgudstjänsten varje tisdag att bli något som sköts av pastorer och missionärer. För mig har det varit som balsam för själen att varje vecka få fira nattvard och också få dela ut nattvard själv. Jag älskar nattvarden och funderar ganska mycket omkring den. Kan liksom inte släppa den. Speciellt ett tillfälle lever kvar i mig ganska starkt, när jag i en katolsk kyrka förvägrades nattvarden eftersom jag inte är riktigt kristen. Att jag och flera i min klass som inte ens har avsikten att bli pastorer har fått i uppdrag att vara med och dela ut nattvarden har för mig varit ett bevis för att nattvarden är en måltid som vi tillsammans delar, inte som delas ut av auktoriteter till folkmassan. Jag tror inte att den tanken kommer att lämna ÖMS bara för att BI försvinner, men manifestationen av tanken riskerar att bli mindre tydlig när det helt enkelt inte kommer finnas så mycket "löst folk" kvar på skolan.

För det andra har Bibelinstitutet fyllt ett stort behov i Sverige. Man skulle kunna peka på minskande elevunderlag och säga att så inte är fallet, men jag tänker argumentera emot. Det finns massor av bibelskolor i Sverige som riktar sig till folk som vill uppleva en massa spännande saker eller som vill tjäna i församling. Det är två riktigt bra grejer. Jag ska inte argumentera mot det. Däremot finns det få bibelskolor som riktar sig till folk som vill veta mer. Som vill få mer kunskap. Folk som längtar efter att förstå vem Jesus är. Som längtar efter att lära känna honom så att han kan få leda. Vi vill inte bli pastorer eller teologer. (Eller ja, det kanske vi vill, men då får vi fortsätta på TH.) Vi vill bara veta lite mer om Honom som vi älskar och tjänar. Jag har ganska många gånger fått höra att det står illa till med bibelkunskapen bland kristna svenskar. Ändå läggs en kunskapsinriktad bibelskola ner.

Bibelinstitutet är inte helt unikt i det avseendet att den fokuserar på kunskap. Men kombinationen kunskapsinriktad och att den är i högskolemiljö och att den dessutom INTE är internat gör att det är svårt att hitta flera. Det går, Credoakademin i Stockholm är ett exempel, men bara för att vi hittar en till bibelskola som har samma inriktning som BI och inte är internat betyder inte att vi har en bredd i utbudet. BI har under åren lockat allt från nybakade studenter till pensionärer till folk som står mitt i livet. Att utbildningen inte är på internat har för många av dem varit avgörande. För mig och flera i klassen var det om inte omöjligt så ändå svårt att gå på en internatskola som relativt nygifta. För andra var det en stor social vinning att inte behöva flytta från föräldrarna utan kunna finnas kvar i den församling och det ledaruppdrag man hade innan bibelskoleåret. Den möjligheten försvinner nu i stort sett. Jag hade hellre sett en utveckling där alla större städer skapade ett BI än att det som redan finns läggs ner. Det är ett nyttigt och viktigt alternativ för oss som vill veta vad vi tror på men inte vill eller kan sätta alla våra uppdrag och hela vårt liv på paus.

På tal om att vara ödmjuk och kärleksfull...

2011-06-11T17:35:00.000+02:00

Medan jag skrev förra inläggen hände en väldigt otrevlig sak. Jag skriver inte detta för att hänga ut någon eller för att få någon att må dåligt eller för att skylla på någon men för att jag känner att vissa saker behöver bli sagda och jag behöver få dem ur mitt system.

Vårt förra andrahandskontrakt gick ut i slutet av maj eftersom Örebros kommunala bostadsbolag bara skriver sådana kontrakt för ett år i taget. Innan vi flyttade skickades hyran för maj till vår dåvarande adress men med förstahandshyresgästens namn. Eftersom vi kände igen kuverten och vet hur räkningarna ser ut så försökte vi nå honom för att fråga om lov att öppna brev. Det är nämligen olagligt att öppna andras post. Till slut öppnade vi räkningen ändå och betalade den. Vårt kontrakt gick ju inte ut i början av maj. Under maj månad försökte vi upprepade gånger nå förstahandshyresgästen på telefon men han svarade inte och ringde inte upp. Det kom en räkning till med hans namn på men till vår adress, alltså junihyran. Vi skulle ju inte bo där i juni (eftersom det vita kontraktet gick ut och det är olagligt att bo svart och vi vill inte ha problem i framtiden med att hitta lägenheter och dessutom är det inte rätt) så vi tänkte att förstahandshyresgästen skulle betala den och eftersom vi visste att han inte tänkte flytta tillbaka till Örebro och tyckte det kändes elakt att han skulle få betalningsanmärkningar för att det kom post till en tom lägenhet ringde vi bostadsbolaget och bad dem skicka den till hans nuvarande adress istället.

Eftersom vårt vita andrahandskontrakt gick ut i maj hade vi efter ganska mycket panik och bön lyckats hitta ett annat andrahandskontrakt som vi började flytta in i sista helgen i maj. Då vi fortfarande inte fått tag på förstahandshyresgästen och han aldrig ringde tillbaka så skickade vi ett sms till honom om att det var viktigt att han skulle ringa oss. Detta var före majs utgång.

Vi städade ur lägenheten, lämnade posten och lite andra saker som han glömt i skåpen när vi flyttade in och kände lite att vi inte kunde göra mer. Vi behöll nycklarna eftersom vi var under intrycket att vi skulle lämna dem direkt till förstahandshyresgästen. Så vi började flytta in och packa upp. Jag läste (som ni kan se i föregående inlägg) två böcker. Jag blev sjuk och fick ont i halsen och mådde pyton. Då ringer plötsligt telefonen. Förstahandshyresgästens mamma.

Bra, tänker jag. Hon ringer och ber om ursäkt för att hennes son är så seg. Han har haft svårt att få ändan ur vagnen förut, och vi har varit förstående med det och vi har haft en riktigt god relation som vi har hoppats kunna behålla efter det här året, typ hälsa om man ses på Torp och så. Men ursäkt? Icke. Världens utskällning för att vi har flyttat ut utan att berätta något för förstahandshyresgästen eller hans flickvän. Oooookej. Sist vi pratade om FHG:s relationsstatus hade de gjort slut. Och hon har noll och inget med kontraktet att göra. Jag frågade varför han inte ringde själv, men han jobbar tydligen dygnet runt. Visst, chaffisar (vilket är FHG:s yrke) jobbar mycket, men kom igen. Berättade att vi har försökt nå honom. Det påståendet hade hon svårt att avgöra sanningshalten i eftersom hon hade tid att prata med honom, så han har tid att ringa sin mamma och be henne skälla på oss, men han har inte tid att ringa själv och reda upp missförstånd? Och detta samtidigt som han jobbar dygnet runt i en månad eftersom vi försökt nå honom sedan början av maj.

Hon påstår att FHG har sagt att vi får bo där så länge han hade kontraktet. Därför är vi skyldiga att betala de resterande två hyrorna innan uppsägningstiden på lägenheten går ut och om vi inte gör det så kommer hon dra in juridisk hjälpi frågan.

Och i den här frågan kan jag någonstans i bakhuvudet kunna förstå att ett missförstånd kan ha skett. Vi har aldrig gått med på att bo svart och från samma stund vi fick reda på att vårt vita kontrakt inte skulle bli förlängt (på grund av att FHG inte längre godkänns som uthyrare på grund av förändrad livssituation) har vi varit inställda på att vi flyttar ut när vårt vita kontrakt går ut. Om kommunikationen brustit i den här frågan kan han faktiskt ha haft intrycket att vi skulle ha bott kvar. OM. Men det finns ingen juridisk hjälp i världen som skulle försvara ett muntligt SVART andrahandskontrakt som den ena parten inte har något minne av.

Sen till nästa fråga som hon också skulle ha juridisk hjälp i och som var olagligt. Vi hade inte lämnat nycklarna på bovärdskontoret. Och ja, det borde vi ha gjort. Vi funderade på det, men funderade på om vi inte sagt att vi skulle lämna dem till FHG. Där mindes vi tydligen fel (eller så mindes hans mamma, som inte har pratat med oss någon gång förut, fel) men att stämma oss som husockupanter för nio dagar där man själv inte försökt nå oss och inte behövt nycklarna själv känns en liten aning överspänt.

Jag tyckte det här var otroligt obehagligt och ringde Jonte som är den FHG haft mest kontakt med, och som hans mamma kanske borde ha ringt, och som han borde ha sagt att hon skulle ringt. Han ringde upp henne och de kom efter mycket om och men (då hon var betydligt lugnare och beskedligare än när hon pratade med mig) överens om att vi betalar junihyran.

Detta gör vi av vårt hjärtas godhet som ett enormt plåster med glass till på såren för att vi inte mailade till en mailadress som vi inte har, skickade brev till en adress vi inte har och taggade honom på ett foto på facebook med meddelande om att vi inte skulle bo svart i hans lägenhet, något vi inte trodde var på fråga, istället för att nöja oss med att ringa och smsa till hans telefon. Vi gör INTE detta som ett muntligt svart avtal. Jag tycker synd om FHG för att vi missförstod varandra på något plan, men mest tycker jag synd om honom för att han inte klarar av att ta tag i saker och fortfarande i vuxen ålder springer till mamma när han tycker att folk är orättvisa. Fegt är det!

Det "olagliga" vi gjort är att öppna majräkningen och möjligtvis att inte lämna in nycklarna, och det var en miss som jag hoppas att de flesta människor skulle kunna ha överseende med. Men folk är tydligen inte vänliga, ödmjuka, förstående och kärleksfulla. Trots att de är kristna.

Boktipset 2

2011-06-09T14:35:00.000+02:00

På vägen upp till El Stockholmo läste jag ut Shane Claibornes Den oemotståndliga revolutionen. Jag var på Frizonet där Shane var inbjuden som huvudtalare och inser nu några år senare när jag läser boken hur mycket han har påverkat mig. Jag har visserligen sedan barnsben funderat mycket kring ägande, fattigdom och sociala orättvisor, men de känslorna trycktes ganska effektivt undan av att det inte var så poppis att vädra dessa.

Nog om mig. Mer om Shane. Eller om boken, eftersom det är ett boktips. Eftersom jag hört honom förut var en hel del av innehållet bekant, men det blev rejält mycket mer utvecklat i boken. Förutom att presentera sin egen historia ger Claiborne en väl underbyggd teologi kring hur han lever, i ickevåld, aktivism och kommunitet. Han ger bibelstöd och citerar kyrkofäder och andra auktoriteter som Ghandi och moder Teresa. Det ger trovärdighet åt ett annorlunda liv och får mig att våga längta efter samma sak, gemenskap, rättvisa och kärlek. Det är också uppfriskande att läsa om en person som både har en genomtänkt teologi och som faktiskt gör något. det finns gott om folk som gör saker, och gott om folk som har en teologi, men få personer som har både och.

Claibornes oemotståndliga revolution är intressant och förvånansvärt kravlöst. Jag känner mig inspirerad men inte tvingad, även om jag absolut kan förstå att folk kan känna sig så. I grund och botten handlar det om att låta Kristi kärlek omsättas i praktiken, något jag tror att alla kristna egentligen längtar efter.

Little big fwiend

2011-06-08T12:46:00.000+02:00

I helgen firade vi att vår Herre återvände till himlen och att Gustav Vasa kröntes till kung över Sverige. Lite olika proportioner på föremålen för firandet, men egentligen samma konsekvens för oss, några extra lediga dagar i början av sommaren. För kristna är Kristi Flygare ingen stor högtid. Vet egentligen inte varför. Känns som att det borde vara en stor åminnelsestund av missionsbeallningen. Kanske är det för att kristna inte känner att de lever ut missionsbefallningen som de inte vågar fira högtiden till minne av när vi fick den. Jag ska kanske inte säga något själv.

Våra lediga dagar tog oss till Stockholm, vår före detta hemstad. Det var riktigt riktigt bra dagar! Vi fick massa tid med härligaste vänner och en gudstjänst och tid ensamma och jag fick tid med min bästaste lillasyster också. Och även om jag känner att jag inte vill tillbaka till en blogg där varje inlägg handlar om vilka jag träffat och vad jag har gjort och vad jag har ätit så vill jag ändå skriva om helgen. För jag känner mig så oerhört välsignad att ha såna vänner som man funkar så bra med och man tänker så lika men har olika åsikter och livsstilar men man ÄLSKAR varandra. Jag har såna vänner i Örebro också, vänner som jag saknade så det gjorde ont i magen när jag bodde i Stockholm. Jag har såna vänner i andra städer också.

Men det känns på sätt och vis KONSTIGT att inte bo i samma stad som vänner som man har så mycket historia, minnen, och kärlek tillsammans med. Helger som denna när man får glädjas, prata och titta på när de spelar Little Big Planet är sannerligen en välsignelse. Det påminner mig om alla de ljusa stunderna i Stockholm och ger mig en liten dubbelhet och ett vemod över att jag har lämnat det sammanhanget och inte bor där längre. Jag ÄLSKAR att bo här, jag älskar min skola, min nya församling, mina fantastiska vänner här, min nya hemgrupp och vår lilla nya familj med inneboende-Frida. Och jag är så tacksam och glad att saker är så annorlunda mot vad de var då. Men dubbelheten och vemodet. Jag kände i helgen för andra gången i livet att jag gillar Stockholm ändå. I solen med en glass med Jonte bredvid mig efter en natt hos David och planer med goda vänner för kvällen. Då är pulsen, ljuden, livet och tempot underbart.

Nu har jag ont i halsen istället.

Boktipset 1

2011-05-31T15:13:00.002+02:00

Det här höll jag ju på med innan. Skrev recensioner av böcker jag läst. Och nu har jag läst en bok till om ett ämne som jag berörs av. En bok som jag egentligen borde läst för länge sen, mest för att kunna hänga på i debatten, men jag har tyckt att jag klarat mig utan den. Och efter att nu ha läst den så tänker jag att på ett sätt hade jag kanske det. Jag har inte fått några nya insikter alls. Men den är riktigt bra, och jag håller med om vartenda ord, typ.

Den heter Jesus gick vidare och kyrkan stod kvar och är skriven av före detta pastorn och nuvarande journalisten Carl-Henrik Jaktlund.

Jaktlund försöker i boken svara på frågan om varför unga lämnar kyrkan när de blir vuxna. Varför de växer upp och kyrkan växer bort, med hans egna ord. Han menar att en stor del av anledningen är den bristande nyanseringen, den bristande livserfarenheten i ledarskapet för de unga och att ungdomsverksamheten är en separat församling i församlingen. Håller med honom om detta och har inga egentliga invändningar.

Eftersom boken egentligen inte vänder sig till mig (då jag tordes bli inräknad i gruppen "unga vuxna") utan snarare till en äldre generation känner jag mig inte egentligen utmanad, och det kan jag sakna. I övrigt känner jag mig nämligen ganska utmanad i den här frågan. Jag känner en frustration som samtidigt är en drivkraft att fler ungdomar ska känna sig som en del i församlingen, att fler ska göra sin röst hörd på församlingsmöten, att fler ska komma i funktion i sina gåvor i församlingen. Jag har förmånen att vara en ganska ny del av en församling där många av ungdomarna växer så det knakar i sina gåvor, men mest i ungdomssammanhang. Om ungdomarna utmanades att dela med sig av detta, utmanades till kärlek till föräldragenerationen, utmanades till att söka gemenskap med de äldre så tror jag att den där väckelsen det pratas så mycket om skulle förlösas. (Oj tjena vilket prettoreligiöst språk jag använder. Får jobba på det där.) Efter att ha läst den här boken känner jag mig som ung vuxen inte särskilt utmanad att dra i de projekt jag och några andra tjejer har i huvudet för att minska ålderssegregeringen.

Men att utmana den yngre generationen var inte heller bokens syfte. Vad jag spontant känner är att jag vill tipsa ledarskapet i församlingen (som just nu är lite luddigt) och alla äldre kristna jag möter, för att de ska ställas inför en minst lika radikal utmaning som tonåringar ställs inför varje läger.

Jag tror att Jaktlunds bok är en av de viktigaste som skrivits i ämnet (som det för övrigt inte skrivits särskilt mycket i) och den når sannerligen sitt syfte. Synd bara att de flesta jag vet som har läst den alla är under 30.

Moon Prism Power Makeup!

2011-05-26T17:57:00.004+02:00

För att bryta den rådande ordningen som jag inte riktigt trivs med (eller för att det inte finns så många kroppsvätskor kvar att skriva om efter kaffe/mens, kiss och blod) tänkte jag skriva ett onödigt inlägg istället för att packa. Vi ska börja flytta imorgon kväll, och det är massor kvar att packa. Men jag är sjuklig och har ont idag så jag pausar ganska mycket. Större delen av dagen har iofs varit paus. Jonte har varit duktig och jobbat och hjälpt flyttgubbarna som kom och hämtade vårt piano och vår tvättmaskin (alltså det vi inte orkar bära själva) och har inte alls velat umgås med mig, och Maggan har pluggat, fast hon har varit här och jag har stört henne. Fast när jag störde henne som mest gick hon med på att se den där serien som vi bestämt oss för att titta igenom. Maggan (och resten av världen) såg den när hon var liten och den gick på tv4, men jag fick inte se den för mamma. På ett sätt förstår jag det, efter att ha sett början. Den är ganska lätt att missförstå om man vill.

En annan grej som gör att det blir kul att se den här för mig är att vi lekte just den här serien vareviga rast i ettan, men jag visste inte om det, trots att jag bestämde vad vi skulle leka. Nu när jag ser serien förstår jag plötsligt mycket bättre vad det var vi höll på med i dungen bakom skolan. Vilken serie pratar jag om?

Alltså, den är helt stört bra! Galet mycket över förväntan! Och Maggan tycker att den är bättre än hon minns den. Vi ser den på japanska med engelsk text, så jag kommer inte gå runt och sjunga "...och när hon ramlar på sin lilla rumpa" med alla andra, men jag förstår redan varför alla älskade den. Den upprepar sig visserligen i varje avsnitt (hittills) efter ett givet mönster:

Jadeite hittar på ett nytt sätt att stjäla energi från mänskligheten.
Usagi får reda på en ny hajp som alla redan vet om och hon blir eld och lågor över den.
Katten Luna blir misstänksam och försöker hindra henne.
Alla som är på hajpen börjar bete sig konstigt. Luna och Usagi upptäcker att det ligger monster bakom.
Usagi förvandlar sig till Sailor Moon men blir ändå skiträdd för monstret.
Tuxedo Mask räddar henne och hon slår ihjäl monstret.
Jadeite som skickat monstret får skäll av sin chef, drottning Beryl

men hela serien och särskilt Usagi är så söt och extrem och precis lika underbar och överdriven och störigt fjantig som en 14-åring ska vara. Just nu är det extra spännande för Jadeite har precis fått typ dödsstraff så de har en ny nemesis och Usagi har fått sällskap av Sailor Mercury (Ami) och Sailor Mars (Rai).

Och ser man bortom de pinnsmala stickorna till hjältinnor, de minismå kjolarna, Usagis fixering vid de snygga killarna Motoki och Tuxedo Mask (löööv the stupid name btw!) så har serien ändå ett någorlunda bra budskap. Älskar till exempel att Tuxedo Mask aldrig slåss åt Sailor Moon utan bara hjälper henne fatta att hon faktiskt klarar av att slå monstrena själv. Visserligen gillar jag hennes andra kärlek, Motoki i arkadhallen, mycket mer, för han är så jordnära och söt och uppmuntrar henne att vara sig själv trots att hon är ganska fånig och klumpig och en lipsill, men Tuxedo Mask är snyggare och roligare eftersom han kallar Usagi för Dumpling-Head när hon inte är Sailor Moon.

Och hela grejen "haka inte på vilka hajper som helst" och att den onda sidan faktiskt utnyttjar saker som riskerar att gå överstyr och ta över ens liv i verkliga livet och inte bara i serien. Axplock ur de första avsnitten: viktminskning, kändisskap, stress, pluggångest...

Sammanfattningsvis är 90-talets stora TV-hit för barn helt enkelt inte särskilt vältalig, men den står för relativt goda ideal. Med andra ord: precis som vilken 14-åring som helst.

Prestation

2011-05-25T12:20:00.002+02:00

Oftast när jag pratar om prestation så handlar det om min ganska svåra balansgång på gränsen till ett osunt förhållande till att lyckas, klara av och visa resultat, eller om rädslan att misslyckas kontra rädslan att lyckas för att det är mycket lättare att misslyckas. Men idag tänkte jag skriva om något jag är stolt över, och inte högfärdig utan bara stolt.

Jag har varit väldigt hängig och sjukligt trött några veckor och ringde i fredags vårdcentralen. Bara det är en bedrift för mig. Efter min sjuka högstadietid har jag svårt för landstingspersonal i allmänhet och vårdcentralspersonal i synnerhet. Eftersom jag klagade på magsmärtor också så fick jag en tid redan på onsdagen (alltså idag. När Jonte sökte i höstas fick han en tid lååångt framåt. Om man inte räknar med fästingbett och utslag så skulle jag nästan kunna stämma in på symptomen för borrelia.) Så idag var jag och träffade en AT-läkare som frågade och frågade och tog massor med anteckningar och jag svarade på massa frågor och försökte svara så ärligt och utförligt som möjligt. Hon verkade lite bekymrad och frågade om allt från matintag och avföring till halsont och stressnivå. Och så erkände hon att hon inte visste vad felet var, men hon skickade iväg mig till lab för att ta en massa olika prover; blodvärden, saltbalans, njur- och leverprov, sänka... Det mesta. Hon lade till och med till ett gravtest, mest för sakens skull.

Och så satt jag en stund. Och väntade. Och blev skärrad för jag har en fruktansvärd nålskräck. När jag var riktigt liten hade jag inga problem med det, men när vi skulle ta stelkrampen i femman fick jag plötsligt panik för allt vad sprutor heter. Kallsvett, svindel, andnöd, tårar... Dessutom lyckas de aldrig förstå vilken arm jag kan ta i/ge ur utan tar alltid i det kärlet som funkar sist av de fyra som syns på armarna. Och så slutar det allt som oftast med att jag har två enorma blåmärken i varje armveck, som dessutom rinner efter och ger blåsvarta ränder längs med nästan hela armen ett par dagar efteråt. Mammas blodkärl ftw.

Och så ropades jag in på lab av en ung kvinnlig sköterska. Jag kände svindeln och svetten. Darrade lite i fingrarna. Fick tänka på att andas. Sköterskan uppmärksammade det och pratade med mjuk röst med mig och lyssnade när jag sa vilket kärl hon skulle sticka i. Tittade bort när nålen var i och fokuserade på andningen. Och det gick jättebra! Jag blundade kanske halva tiden eftersom det svartnade lite för ögonen, men hon fick bara påminna mig om att andas en enda gång och det rann nästan hela tiden och efteråt blev det bara ett litet ljust blåmärke! Och jag var helt ensam och höll ingen i handen!

Sen blev jag helt matt och skakig och hjärtat slog jättefort, så jag vet inte med hur stor nypa salt jag ska ta resultatet från EKG:t som de tog sen. Men jag är stolt över att jag klarade mig helt själv! Fast nästa gång vill jag nog ändå ha med någon.

Efteråt köpte jag och Maggan banan-och-kokos-choklad för att fira min prestation och få tillbaka lite energi. Blir alltid så urladdad när jag varit på vårdcentralen.

(och återigen blir det vartannat inlägg om viktiga saker och vartannat om kroppsvätskor. Dags att bryta trenden?)

Att vara vuxen

2011-05-16T13:51:00.004+02:00

I fredags hände det något speciellt. Jag kom till en ny insikt, skulle man kunna säga. Det var på Kingdom Culture, ungdomsmötet som Brickebergskyrkan har en gång i månaden. Vid ett tillfälle i gudstjänsten fick vem som helst komma fram som kände att den hade något att dela med sig av från Gud, som ett vittnesbörd eller en profetia eller något åt det hållet. Det har vi i "vanliga" gudstjänsten också, och det är min favoritstund i gudstjänsten även om det brukar vara lite sparsamt med folk som vågar sig fram. På söndagsgudstjänsterna är vittnesbörden i majoritet, medan ungdomsgudstjänsterna brukar vara lite mer åt det profetiska hållet. Så långt inga nya insikter för mig.

Jag kände verkligen hur Gud ville säga en sak genom mig, och till slut var det inte mer än att lyda och dela det jag kände han ville säga. Inte något jätteomvälvande för mig, som genom åren (och då främst för några år sedan) varit ganska använd i profetians gåva. Men sedan. När lovsången kommit igång kom den nya insikten. Eller den nya situationen om man så vill. En person som jag skulle gissa var typ 15-16 kom fram till mig och sa att det jag sagt var rakt in i dess liv. Vi gick ut och pratade lite om det jag sagt och bad och sen fick personen mitt nummer om den ville prata mer, eftersom jag kände att jag iaf ville ge den valmöjligheten. När det kommer till den här problematiken är uppföljning B och Ä (inte A och O, men bra nära).

Jag har ingen ledarroll i Brickebergskyrkan eller ens på KC där ledare från olika kyrkor är med. Jag har inget formellt ansvar och jag kände inte alls den här personen. Ändå kom den till mig som en vuxen. Som en som är auktoritet, en som är trygghet och stabilitet. En som kan mer, vet mer, har mer erfarenhet. En del av vuxenvärlden.

Och så är det nog. Jag är vuxen alltså. Jag känner mig inte bara gammal, jag är faktiskt gammal också. Och fler än jag tycker det. Hur känner jag för det? Varken eller. Mest ett konstaterande. Lite förvånad kanske. Mer reflektioner över min nyfunna vuxenhet kommer kanske framöver, men nu ska jag duscha och raka benen och fixa håret och välja klänning. Ikväll ska jag och min man fira att vi för två år sedan gjorde det tydligt beyond all reasonable doubt att vi vill leva tillsammans hela livet. Såhär såg vi ut då:

(fotografen är den eminenta Josefin Anderson som tydligen bara läser bloggar som hon är omnämnd i)

Kroppsvätskor

2011-05-08T16:44:00.003+02:00

Ska försöka låta bli att hamna i en ordning där vartannat inlägg handlar om religion och vartannat om kroppsvätskor. Men eftersom jag skriver om det jag tänker på (och jag tydligen tänker mycket på kroppsvätskor) så blir detta ett inlägg om psykologiskt kiss. Dessutom har jag lite för lite tid för att orka skriva ett riktigt seriöst och viktigt inlägg. So here goes.

I vissa situationer blir jag automatiskt jättekissnödig. Till exempel när jag:

ska låsa upp en dörr
går uppför trappor
tömmer diskmaskinen
ska duscha
borstar tänderna
tvättar händerna (inte alltid, men ofta)
går och lägger mig

Tycker det är ganska underligt, för att inte säga opraktiskt. Speciellt om man försöker göra nåt åt det och ser till att gå på toa innan man går från skolan eller innan man hoppar in i duschen. Och jag kan förstå det där med vattenkopplingen, att när man ser eller känner vatten så känner man efter litegrann. Men trappor och nycklar? Kan det vara betingning? Och bör man i så fall försöka ignorera det?

Om falsk religiositet-

2011-05-06T08:50:00.002+02:00

Idag har jag inga lektioner. Tycker det är ganska skönt, då får man plugga lite på egen hand. Ramlar in i gamla mönster från Korr-tiden och det var en riktigt bra tid, så det känns ju bra. Plugga själv, leta i böcker, ha det tyst omkring sig förutom de fåglar som lyckas kvittra genom fönstret. Smatter på tangentbordet. Te.

Det jag skriver om (förutom bloggen) är Mika, en av Gamla Testamentets profeter. Och om du inte är sugen på en utläggning av Bibeltexten kan du läsa nåt annat, eftersom det är det jag håller på med just nu. Skolan har en tendens att ta över, speciellt när man inte har några lektioner och det man håller på med är spännande.

Och det är spännande att skriva om Mika. Han är en lantis som talar till storstadseliten. Han talar om (för den tiden) aktuella politiska problem. Han talar om framtiden. Han talar om vad som är viktigt. Mest spännande tycker jag den är eftersom den blandar dom över ekonomisk orättvisa och felaktig religiositet med löften om Messias.

Känner att jag måste utveckla termen "felaktig religiositet". Ekonomisk orättvisa är ju ganska precis vad det låter som, folk som fuskar, tar överpris och kräver betalning för saker de inte har rätt till. Men felaktig religiositet är lite svårare eftersom ordet "felaktig" låter ganska illa. I Mika finns två former av felaktig religiositet. För det första är det avgudadyrkan. Det låter lite hårt, men Bibeln lär ju ut en suverän Gud, en ensam Gud, en allsmäktig Gud. Därför ska hans folk inte tillbe andra gudar som inte är gudar. Det gör han ganska tydligt i Mika, och det behövdes kanske eftersom en av de tre kungar som regerade i Juda under den här tiden offrade sin son till en avgud. I Mika handlar inte avgudadyrkan om luddiga saker som fel prioriteringar eller fokus (även om det också är ett problem) utan om att döda människor till demonernas ära, och (visserligen inte lika tydligt i Mika-texten) om sexslaveri.

Den andra formen av falsk religiositet i Mika är folkets andliga ledare som profeterar falskt. De säger att Gud är med på allt, han är ju en snäll Gud! De bekräftar saker som inte alls är rätt för att det är bekvämare så, och dessutom tar de betalt för det. De tar betalt för sina profetior och om man betalar kommer det gå bra för en, om inte så blir det krig. Säger de. De talar i Guds namn utan att ha fått höra nåt från Gud. Idag kan man kanske skönja liknande mönster i våra kyrkor. Vet inte riktigt nån kyrka i Sverige som tar betalt för profetior (om man inte räknar dyra retreater eller konferenser) men vi bekräftar en hel del som inte hör till Guds rike. Vapenexport till diktaturer är ett exempel. Gud upprörs när han ser sitt folk ledas vilse av falska profeter och utsugare till ledare. Gud kommer att döma detta. Mitt i detta virrvarr av omoral kommer Mika 6:8:

Människa, du har fått veta vad det goda är,

det enda Herren begär av dig:

att du gör det rätta,

lever i kärlek

och troget håller dig till din Gud.

Och förutom domen över de orättvisa och det orättvisa är upprättelsen och löftena så centrala i Mika. Som i Mika 4:6-7:

Den dagen, säger Herren,

skall jag samla dem som stapplar

och förena dem som skingrats

och som jag har plågat.

De stapplande räddar jag kvar som en rest,

av de svaga gör jag ett mäktigt folk.

Herren skall vara deras konung på Sions berg

nu och för evigt.

Jag gillar verkligen bilden av Gud i Mika. Faktiskt. Trots att den är ganska mycket större än jag kan fatta och vissa saker tycker jag är svåra. Ibland tycker jag att han tar i lite väl hårt. Men överlag gillar jag en Gud som står upp för de svaga och dömer de orättvisa. En handlingskraftig Gud som säger stopp när det gått överstyr. Och en Gud som samlar de svaga, en Gud som återupprättar och inte överger. En Gud som håller vad han lovat, trots att folket inte gör det.

En sån Gud vill jag tillhöra. En sån Gud tillhör jag.

Anledningar

2011-05-04T00:13:00.005+02:00

Idag har jag druckit lite för många koppar kaffe. Visserligen har jag "slutat fika" för att laga hålen i plånboken, men fika som jag bjuds på räknas inte. Och eftersom jag har vänner som har svårt att dra gränser (och jag är duktig på att övertala dessa vänner) har jag ända sedan beslutet togs lyckats bli bjuden på kaffe i skolan varje dag. Och det har blivit lite kaffe hemma också. När man har folk över är det ju trevligt, und so weiter... Mitt kaffeberoende är med andra ord på väg tillbaka, i ungefär samma takt som mitt bloggande, dessutom.

Dagens koffeinintag:

Svart te på morgonen
En kopp på info-fikat
Cola till lunchen
En kopp efter lunch
En värmd kopp vid middagstiden

Med tanke på hur lätt jag har att bli beroende av koffein är detta alldeles för mycket. Men för idag har jag i alla fall en anledning. Ingenting ger en sån skjuts åt värktabletter som kaffe gör. Inte för mig i alla fall. Och idag har jag mensvärk. En sån mensvärken jag glömt bort att jag kunde få. Så länge jag var i skolan var det rätt ok (fast jag gick och la mig i Kojan -ett soffrum- en stund) och sen gick jag en sväng på stan och fick höra uppmuntrande okvädningsord från mina bästaste vänner ("Du skulle passa i allt! Jag hatar dig, bitch!" är faktiskt precis vad man behöver höra en sån här dag) och sen kom Jonatan och hämtade mig. Och när vi kom hem så gick det inte längre. Startade datorn i brist på värmedyna och har haft svårt att sitta upp. Börjat gråta. Funderat på att operera bort livmodern eftersom jag ändå aldrig någonsin vill föda barn på några villkor om det ska göra såhär ont (jag brukar känna så när jag har mensvärk).

Så jag har unnat mig koffein och varmt idag. Och det är anledningen till att jag är klarvaken en halvtimme efter midnatt. Och det i sin tur är anledningen till att jag antagligen inte kommer orka den enda lektionen jag har imorgon. Score.

Kanske det viktigaste.

2011-05-02T16:46:00.003+02:00

Det här initiativet är så viktigt och så bra. Det är till och med så viktigt att jag tänker börja blogga igen, bara för det (eller för att jag har ett vad med en josefin).

Under min tonårstid var det här ett jätteaktuellt problem. Flera av mina vänner brottades med tankar på att avsluta sina liv och överhuvudtaget kändes livet oftast svårare och tyngre än det kändes meningsfullt. Ingen av mina vänner tog sitt liv. För en del av dem tror jag att jag kunnat spela en liten roll i beslutet att orka en dag till, orka en vecka till, orka släpa sig igenom. För en del av dem tror jag att jag har kunnat påverka litegrann till ett lite mer positivt synsätt på den egna personen, situationen och meningen.

Vi tog oss igenom genom att stötta varandra, bära varandras bördor och kasta oss på Gud. De som inte kastade sig själva på Gud kastade jag på Gud. Jag minns tillfälligheter och slumpartade sammanträffanden som för mig syns som Guds handlande. Jag minns tårar och argumentationer. Och jag minns fortfarande den kvällen jag bad och bad och på morgonen levde hon fortfarande, trots alla de där pillrena.

Men självmord är fortfarande ett aktuellt problem, även om det inte (vad jag vet) finns i min absoluta närhet just för tillfället. Därför är det här en extremt viktig kampanj. Det är extremt viktigt att lyfta på locket, att prata och se varandra. Det är så oerhört viktigt att det inte bara är själmordshetsare som ser dem som inte vet om de orkar längre. Vi måste se varandra, stötta varandra och bära varandras bördor. Så uppfyller vi nämligen Kristi lag, har jag hört.

Goodbye, farewell, auf wiedersehen, adieu

2009-05-22T22:23:00.002+02:00

http://castleofcairparavel.blogspot.com/

Där hittar du mig och Jonte nuförtiden. It's been a pleasure.

You'll never guess...

2009-05-20T16:27:00.002+02:00

Jonte är i skolan och slutar om en halvtimme. Jag sitter här på VÅRT rum och borde plugga men har kört fast. Så i väntan på honom passar jag på och skriver det som antagligen blir det sista inlägget här på Lyktskogen. Snart ska min och Jontes blogg nämligen flytta ihop till en ny blogg. Gissar att det kommer vara jag som är mest aktiv där ändå, men man vet ju aldrig. Kanske får han ett ryck och kommer skriva galet mycket. Jag ska iaf försöka få honom att lägga upp lite mer bilder som han gör. Det är han riktigt bra på.

Jag orkar inte riktigt ta bröllopet just nu. Bilderna vi har fått ligger på Jontes dator och Josefinbilderna har vi inte fått än. Jag längtar med spänning. Och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Klyscha, men ack så sant. Så sjukt sant. Längre och mer utförligt kommer antagligen en annan dag. Eller ikväll. Och en annanstans också.

Men jag tänkte att jag skulle skriva ett sjukt virrigt och osammanhängande inlägg som sista inlägg här, since alla mina andra inlägg varit så sjukt virriga.

För det första: den här bloggen har funnits sjukt länge. Jag startade den 2005. Galet. Tonårsdepptid, typ hela min och Jontes tillsammanstid, långdistansförhållande, vänner, sjuka, mindre sjuka... Allt finns här. På nätet. Skrämmande. Fast ändå inte. Alltså, det borde ju vara mer skrämmande att hela jag och hela mitt liv faktiskt existerar i den riktiga världen. Att jag faktiskt påverkar saker mer genom hur jag beter mig än hur jag skriver och vad jag skriver. Att det finns en värld. Jag menar, varför oroa sig så mycket över att ens barn chattar och bloggar och spelar på internet, när det faktiskt finns en RIKTIG värld man kan oroa sig över. En värld som till större delen faktiskt inte har internet. En värld som faktiskt till större delen består av vatten. När tänkte man liksom på det senast?

En annan sak jag inte tänkt på på länge som jag tänkte på när jag träffade Rike på bröllopet är att jag faktiskt har varit i Tyskland och i Berlin. Hur ofta tänker jag på det? Inte särskilt. Och nu är jag bjuden till ännu ett europeiskt land. Rike flyttar nämligen till norra Italien till hösten och ska plugga! Så jag och Jonte är välkomna på skidsemester till henne!

För det andra: Här finns en sjukt bra artikel med sjukt bra insikter som jag är chockad inte har förts fram tidigare. Eller de har de ju. Här. Kom ihåg var ni läste det först. Som man säger. Sammanfattningen av hela artikeln finns i nedanstående citat:

"Det talas mycket om att pojkar inte läser, men betydligt mindre sägs om att flickorna faktiskt läser – och nästan ingenting om vad det är de läser."

Den läsning som prackas på flickorna får kriminella gäng och fotboll (blinkning till folk som blev upprörda) att framstå som finkultur. Förstå att ungdomar behöver kvalitet. Det räcker inte med färgglada plastiga bilder eller färgglada plastiga intriger. Det är väl därför jag skulle vilja skriva en ungdomsbok. För att det finns så sjukt lite bra ungdomsböcker, och de som finns syns inte. Och ja, det är faktiskt bara ungdomar och skitrika överklassfolk som har tid att läsa. Kanske är man lite skadad när alla ens lärare under hela ens skolgång sagt att kvalitet är viktigare än kvantitet (det är sant, alla mina lärare i alla någotsånär språkrelaterade ämnen har använt just det uttrycket. Till och med matte).

Och nu har jag nästan bestämt mig för att försöka bli journalist och inte nåt annat. Fast psykologiboken får mig att vilja bli typ familjerådgivare, kurator, terapeut... Åh, att människan ska vara så spännande!

För det tredje: Jag har gjort en till spotifylista. Den heter något så fantasifullt som samma sak som första låten, men det gör inget. För de som vill lyssna (och har spotify) finns den här. Innehåller mängder av favoriter (inleds till exempel med Toby) och strölåtar som dykt upp härovar. Antagligen den kristnaste listan hittills med fyra uttalat kristna artister/band.

Ikväll ska jag och min MAN (min man, min man, min jonatan!) till Strängnäs och öppna alla paketeten vi fick på vårt bröllop. Och så ska jag pussa honom jättemycket.

(och jo, min telefon är död och jag lånade ut min laddare till pappa så den är i STÅCKHÅLM. Så jag finns på msn även om det inte ser ut så alltid och mail och facebook och Jontes telefon if you need me.)

Det kommer komma en länk till vår nya blogg as soon as vi skriver nåt där. Hoppas ni följer med. Och om ni protesterar alltför högljutt kanske jag behåller den här historien.

Pusssålänge!

Nervosität

2009-05-04T09:44:00.002+02:00

Snart ska jag ha betygsdialog i tyska. Tänkte bara säga det. Jag är skitnervös. Sen skaj ga börja på att packa ihop mitt liv i det här huset. Och bordsplacera, och baka, och åka och shoppa. Om jag inte gör det nån annan dag. Fast det finns inte så många andra dagar kvar.

Ihhh!

Jag kommer vara så sjukt snygg och vacker när jag gifter mig!

2009-05-03T21:45:00.002+02:00

Hur vet jag det?

Klänningen är i det närmaste klar, det saknas bara uppläggning och så ska det försvinna lite på axelbanden.
Emelie var här idag och pratade frisyr och det blev jättesnyggt.

I övrigt:

Jag är förkyld.
Jag har jättetunt hår.

Sminkblogg

2009-05-02T17:34:00.002+02:00

Jag har insett att jag måste handla lite småsaker innan bröllopet (mitt och Jontes alltså...). En ny bra och hållfast eyeliner och en ny hållbar foundation (dels för att min håller på att ta slut, dels för att den håller på att bli gammal). Och en slips till Jonte.

Nån som har tips? Det är lite störande att lillsyrran har en sjukt bra eyelier, men den har hon köpt i ett restparti. För ett par månader sen. Menmen. Det kan ju inte vara den enda bra eyelinern i världen? Eller? Eller!?

Nu ska jag fortsätta skriva personbeskrivningar...

The Partyman

2009-05-02T16:34:00.004+02:00

Jonte tappar ju snart titeln som "The Partyman" i familjen, genom sitt giftermål med moi. Det kan ju tyckas synd att den fantastiska titeln ska försvinna ur sammanhanget. Men förtvivla icke. Bröllopsplaner och förberedelser kommer inte lämna bloggen. Familjen fick igår morse en ny Partyman.

And it's WombaWomba.

Grattis!

Leda, ledare, ledsnast

2009-05-01T01:10:00.004+02:00

I förrgår var jag på Drakudden, vår församlingsgård, med familjen och krattade löv. Pappa krattade kottar, vi andra krattade löv. Sen grillade vi. När jag krattade löven på gräsmattan och bedövades av mjölksyran i armarna och den massiva tystnaden i kombination med stark fågelsång, kom jag till en insikt. Det var nog inte själva krattandet i sig, utan något som legat och grott ett tag, och växt sig tydligare efter predikan om saker och ägande på ungdomssamlingen förra veckan.

Jag kom till insikten jag har hört upprepas tjugotusen gånger från alla möjliga estrader; kyrkan, Nyhem, Frizon, NyGeneration, andra församlingar... Jag måste ge tillbaka, och det är sant. Hur mycket jobbigt och tungt jag än har fått från min församling, så har jag ändå fått så mycket sjukt bra. Speciellt från Drakudden, så därför kändes det extra fint att kratta. Jag fick en chans att ge tillbaka. Det var ingen börda, utan bara en liten liten lättnad av den tacksamhets"skuld" jag har till den platsen där så mycket av beslut, steg och avgöranden har blivit möjliga.

Och samma sak måste jag säga om tonårsverksamheten i kyrkan. Många gånger tyckte jag undervisningen var för "grund", gruppkonstellationerna för starka, våndan för stor och ärligheten frånvarande. Men det var ändå där jag fick en chans att möta Gud. Där fick jag pröva det, att Gud finns alltid går att få tag på, vad alla andra i rummet än har för motiv och tanke med att åka till kyrkan, så kan jag ändå alltid få möta honom. Och jag har haft sjukt bra ledare genom tiderna. Så jag vill ge tillbaka. Jag har bara inte vetat vad jag har att ge, jag har inte riktigt vetat vad jag har utom min historia och mitt vittnesbörd. Men efter att ha delat veckans tanke på bönegruppen och jag verkligen kände än en gång att jag vill prata inför folk så formades tanken ännu lite tydligare.

Redan när jag var 13-14 ville jag jobba med ungdomar, speciellt unga tjejer. Kanske inte jobba med, men ta hand om, se, uppmuntra, hjälpa till att utveckla... Så jag tänkte på det där och la ihop mina tankar och funderade på vad jag egentligen har för gåvor och så slog det mig till slut. Så jag pratade med Gustav Jannerland idag och fick reda på att en av mina sjukt bra ledare, Marie, är ansvarig för konfan till hösten, och jag ska kolla med henne om jag kan bli ledare med henne. Det skulle vara ganska fint. Trots att jag har svårt med att vi kallar det konfirmation när vi inte erkänner barndop. Jag tycker alltså att namnet är en kastatrof, men det känns som en ganska onödig princip att hålla på i sammanhanget. Dessutom, vilket ger mig mest makt att påverka namnet, som ledare i nämnda verksamhet eller som tjurig bisittare som inte gör någonting och bara klagar på att församlingen är jobbig?

(Och heja mina kristna inlägg! Men såhär kanske man blir när man spelar Settlers vilket jag för första gången har gjort idag, förvirrande men spännande.)

(Och fram till slutet var väl det här inlägget också ganska sammanhängande? Jag jobbar på de röda trådarna!)

Shout it from the rooftops

2009-04-27T19:34:00.005+02:00

Lyssnar på Tobymac från DC Talk, vars skiva var den andra jag köpte för egna pengar. Jag var väl fjorton år. Kanske tretton. Jag längtade (och längtar fortfarande) efter radikalitet, ärlighet, acceptans i min kyrka. Momentum mötte mina behov perfekt. Jag släppte inte min längtan. Och jag stötte på uttrycket "shout it from the rooftops" i låten Yours. Som jag för ett tag sen sa att jag skulle göra när vi vet mer om framtiden. So here goes.

Jonte har fått praktik idag.

Åtminstone halva praktiktiden kommer tillbringas i Stockholm. Så nu jagar vi boende. Ska dra i ett par lösa trådar, men vi borde kunna hamna här istället för Strängnäs. Nåt som inte är källaren här hemma.

Hade förresten trevligt besök i helgen av Erik "UrbanSounds" Svanberg och premiärgrillade på klipporna vid Wombas. Det var så att säga "Nah ee geez".

Ett inlägg med en s.k. röd tråd

2009-04-23T20:52:00.004+02:00

Under hela mitt liv (min uppväxt alltså) umgåtts med snälla, fina och rara människor. Jag har dock märkt två subkulturer inom min vänskapskrets som är överrepresenterade, och jag vet inte om det är för att de dras till mig eller jag dras till dem. Den första subkulturen är hästtjejerna. Den vän som varit min vän längst av alla de vänner jag har, Carro, var länge länge inbiten hästtjej. Många andra tjejer som jag umgås med har varit eller är hästfrälsta och jag, som hyser en... enorm respekt (inte rädsla, men på gränsen) för dessa enorma och kraftfulla djur har aldrig riktigt kunnat följa med på allt de pratar om, även om jag gjort tappra försök.

Den andra subkulturen som är överrepresenterad är musiknördarna. De som har koll, som lyssnar på precis lagom grad av pretto för att inte själva vara pretto, som har koll på de senaste lokala (och o-lokala) banden, de som upptäckte Beatles ungefär samtidigt som jag upptäckte Aqua, som pratade lika hängivet och passionerat om banden de lyssnade på som mina hästtjej-vänner pratade om sadelgjordar och hovkratsar. De hängde lika beundrande upp posters på sina favoritband/hästar på väggarna och jag kände mig extremt okunnig. Inte för att det störde så mycket egentligen, då jag har kunnat mycket annat. Men det har alltid funnits en smått mystisk värld som jag aldrig har förstått. Jag fattade liksom vem Kurt Cobain var först när jag läst About A Boy (Jag läste å andra sidan About A Boy tidigare än de flesta). Men det har jag aldrig erkänt.

Min musiksmak består alltså av det folk sätter i händerna på mig och det jag står ut med ett längre tag. Ofta blir det bara ett par låtar av en artist och jag sorterar snabbt ut vad jag tycker är bra och vad jag helt enkelt inte orkar med. Men så hittar man sina guldkorn. Artister man kan lyssna på i timtal, man kan lyssna om skivan tusen gånger, man letar på nätet, musik man bara ÄLSKAR. Plötsligt förstår jag. Plötsligt inser jag varför mina vänner längtar som en annan kärlekskrank prinsessa på att Skivan med stort S ska komma ut, på att Artisten med stort A ska komma till Sverige, eller bara Europa. Jag förstår vad mina hästtjejvänner menar med den befriande känslan av att gallopera över öppna fält.

Jag gör en Josefin åt mina kära läsare (om jag har några kvar) och ger er en Spotify-lista. Den är säkerligen inte lika bra som de proffsiga listor som finns, men den innehåller låtar jag gillar och artister jag gillar. En del har jag fått i händerna. En del har jag bara hittat. Tyvärr finns inte Levi Ware på Spotify.

Enjoy:

http://open.spotify.com/user/d07thjo/playlist/7aNkssfwuJaLaYU3ZobSkQ

De säger att...

2009-04-21T13:18:00.002+02:00

jag uppdaterar för sällan. Jo, jag uppdaterar ju kanske inte så mycket som jag har gjort tidigare, men jag har lite mer att göra än innan också. April bara rusar iväg. Ingen månad har varit så kort som April! Stört.

Såhär när man närmar sig bröllopet så blir det svårare och svårare att tänka klart och se vad man bestämt sig för innan. Plötsligt har honnörsbordet utvidgats till våra mor-och farföräldrar (får försöka hinna reflektera över det senare) och vi jobbar på bordsplacering och allt sånt. Just nu känner jag suck på det mesta.

Mest på mina föräldrar (läs mamma) och att våra föräldrar tycker så olika om saker. Jontes föräldrar tycker till exempel att de flesta såna här traditionerna om placering och sånt är ganska fåniga. De vet dessutom att farmorn och farfarn vill sitta ihop på festen. I ärlighetens namn tycker jag också att det är en ganska fånig och framför allt komplicerande regel. Men min mor börjar oja sig över vad folk kommer tycka om man inte sitter på "rätt" sätt. Min pappa sammanfattade det nog bäst. Han"tror folk tycker det är mindre konstigt än vad mamma tror, men mer konstigt än Johanna tror".

Menmen. Det löser sig säkert på nåt vis. Vad som är mer stressande är att jag hostar elakt och snorar som en pollenallergiker och har ont i lederna. Dunderförkylning på detta stod inte högst på önskelistan. Speciellt inte som jag ska på kalas ikväll (frisörens - som är en gammal vän till mig, bara för att klargöra - pappa har öppet hus så jag tänkte jag ska prata hår med henne), ska på bönegrupp efter jobbet imorrn, ska träffa Mat-Sara på torsdag (då jag lovat att träffa Rasmus) och Erik kommer till Stockholm till helgen. Dags att återgälda de gånger jag fikat och sovit hos honom när han bodde i Örebro och jag skulle till Götabro.

Under tiden ska jag dessutom baka klart tre sorters kakor (kringlor, bondkakor, kokostoppar), städa mitt rum och mitt hus och packa ihop mitt rum. Skitbra. Verkligen. Sjuka var precis vad jag behövde. Och plugg, det glömde jag nästan. Skitbra.

(jag är egentligen inte så negativ som jag låter.)

Ett pyttelitet hej

2009-04-15T21:38:00.002+02:00

Jag sa ju ett farväl men jag tänkte bryta det med ett pyttelitet hej.

Hej.

Jag lever. Jag mår bra, om än stressad. Imorgon ska jag jobba och jag får inte tillräckligt gjort i skolan. Jonte är här och vi ses knappt för han är på studiebesök hela tiden och jag åkte iväg till bönegrupp (som var mycket bra) lagom tills han kom hem och kom hem lagom tills han åkte på nästa studiebesök som tar slut om tjugo minuter. Det var inspelningen av Efterlyst.

Min lillebror hade en katastrof med ett öra, men det är ganska bra nu. Min påsk hade inga påskägg, inget påskris och inga påskfjädrar. En ganska medioker påsk. Bara ett kyrkobesök också. På långfredagen.

Jag har en film i min väska som många vänner talat sig varma om och jag läser en underbar bok. När jag hittade den hoppade mitt hjärta till och skrek "mweeep!" högt. Det ville inte sluta hoppa tills jag köpte den, prutat på Myrorna i Örebro för mina sista fikapengar. Kristin Lavransdotter heter den och den är superduperbra! Filmen jag har i väskan hade jag tänkt försöka få Jonte att se inatt med mig. Eller imorgon kväll. Jag ska ju jobba imorrn.

Jag har varit hos en frisör för första gången i mitt liv också. Det var spännande, speciellt som jag känner henne och det var länge sen vi sågs. Catching up utan kropsspråk med nån som håller en sax var intressant och fick oväntat bra resultat.

Och så budgeterar jag dagarna i ända och pysslar och donar med saker som ska göras. Glömmer bort hälften. Går upp men kommer inte längre än till frukostbordet. Äter lunch i pyamas och inser att jag måste klä mig strax innan jag åker till bönegruppen. Har världens bästa vänner som låter mig komma och andas mitt i natten ibland. Världens bästa (snart) man som håller om mig och pussar på mig och som jag älskar.

Och så hade jag uppdaterat bloggen, som ni ville. Som Pölsa sa: "Thank you for listening. Over and out."

(Tips i min frånvaro för varelser som Josefin: se Smala Sussie, läs Kristin Lavransdotter, läs allt av Selma Lagerlöf, titta på Merlin, DH, House, How I met your Mother och le lite grann i vårsolen)

Det blev ett farväl.

2009-03-31T19:15:00.003+02:00

Idag kom jag hem. Inte packat upp. Inte orkat något alls. Pluggat lite. Smygbörjat på uppdrag numero 2 i tyskakursen. Ska snart tvätta och sen ska jag packa igen. I helgen tänkte jag nämlich åka till Örebro. Kappsäcksliv, that's the thing.

Hade det ganska fint ändå i Gamleby. Kom också på den perfekta liknelsen för hur det är: Morden i Midsomer flyttar in med Pettson och Findus i ett dockskåp. There.

Kappsäck är inte så illa. Visst längtar jag efter vardag och rutiner och mer än mycket annat efter en adress. Men kappsäck är ganska fint ändå. Åka runt. Ha prio-kort på hat-sj. Sitta på stationer och vänta på anslutningar. Titta ut genom fönster... Synd bara att klänningarna blir så skrynkliga. Och att man aldrig får med sig mer än ett par skor. Det är också rätt illa.

Josef D påminde mig plötsligt hastigt och lustigt om att det är ynka sex veckor kvar tills jag och Jonte gifter oss! HUR HINNER MAN ALLT!?!? På lördag ska mamma iaf titta på köket och sådär.

Kanske man skulle skita i skolan så länge? Jobbet? Livet? Suck... Ni kan ju förbereda er på att det blir bloggen som ryker först. Sen skolan, för inkomst behöver vi med råge efter alldeles för mycket utgifter.

Nej, nu tänkte jag ringa mina Kära Örebroare och kolla om nån av dom vill härbärgera mig i helgen. Då skulle jag bli glad. Och sen ska jag väl titta över mina finanser också. Phinanses.

Ett varmt och hjärtligt och sakningt farväl till er så länge. Inte jättefarväl, men en liten förvarning om att det inte blir så ofta här i fortsättningen. Kram!

Tidsfördriv...

2009-03-30T22:06:00.002+02:00

Jag inser mer och mer hur mina första två veckor som Jontes fru kommer bli. Just nu sitter jag vid hans dator i hans skola medan han är upptagen elsewhere. Ja, det är sant att han har en krävande skola. Folk tycker att hans skola är psycho och dum och att det är sjukt att han inte får åka därifrån ibland och att de jobabr på helger osv. Men jag vet att det är en bra skola och att han trivs. Det är inte världens bästa läge, men jag vill ändå att han ska gå här. Även om jag får lägga alla mina leva-på-pengar på resor hit och dit.

Jag åkte alltså till Gamleby efter mycket om och men i helgen. När jag skulle åka och hämta ut ringarna slog det slint nånstans och jag packade en väska och åkte iväg. Det är kanske svårt att förstå om man bor på samma plats som sin älskade, att man kan få spel och bara åka, fast man nästan bestämt sig för att inte åka. Men jag åkte iaf, fick övernatta i Norrköping hos min blivande svägerska som hade storbesök. Fick mitt barnbegär stillat av en grinig tvååring (världens sötaste tvååring, men fortfarande grinig...) och två bebisar. Även om E snart fyller ett. Pia såg för övrigt överlycklig ut över att få sätta i sina linser.

Det känns fint att vara som en del av Jontes familj, även om det tar lite tid att anpassa sig.

Sen åkta jag hit till min febriga och snoriga Jonatan. Att vi blir gifta känns bättre och bättre för varje dag, bröllopet känns dock mer och mer knäppt och galet. Vad är hela grejen liksom?

Köpte pizza första kvällen. Lagat soppa. Ätit skräpskräpskräpmat. Idag var det dessutom härlig vacker vår som motsats till det hemska snövädret som rådde när jag kom hit. Tog en promenix till Byfiket. Alltså, hela Gamleby är som en mix av Bolibompa, Dockhus och Morden i Midsomer. Härligt härligt! Speciellt i vårsol.

Nu ska jag fortsätta göra quiz på facebook. Jontes gäster tar tiiiiiiid på sig! Och jag vill mest bara sova...

Jobba på brännan

2009-03-26T13:00:00.002+01:00

Nu är det vår, äntligen! Eller... Så nära man kan komma i alla fall. Yllelångkallingar, tjocksockor och jacka över min vackra rättvisemärkta långskjorta, men jag njuter den distansstuderandes antagligen största privilegium. Jag sitter utomhus mitt i solen på dagens ljusaste timmar och jobbar på brännan. Det ska börjas i tid, liksom.

Vad jag inte alltid lyckas med att börja i tid är mitt pluggande. Men nu ska jag göra en insats i en timme eller så innan jag ringer och frågar om jag får komma och hämta våra tre små ringar hos guldsmeden. Med mitt jättevärdefulla papper jag fick från banken i högsta hugg.

Det är läskigt med mycket pengar. Och att jag resten av livet ska gå runt med en liten liten sak som är värd så mycket pengar. Men inte riktigt än, det är fortfarande bara mars. Men det närmar sig... Nu ska jag återgå till att jobba på brännan och betygen.

Vårfrun

2009-03-25T12:44:00.003+01:00

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag som har namnsdag enligt diverse kalendrar. Undrar vad folkbokföringen skulle tycka om att ge sitt barn namnet Bebådelsedag. De skulle kanske inte jubla. Eler Juldagen.Det är också en fråga.

När jag var liten reflekterade jag inte över att "Vår Fru" kunde vara densamma som Jesu moder. Jag tänkte istället att Vårfrudagen var dagen då man firade Fru Vår. Man firar ju nåt alla andra årstider, på sommaren firar man midsommar, på hösten Allhelgona och på vintern Lucia. Förutom jul och påsk och min födelsedag som var de viktiga högtiderna för mig som liten. Det är det väl kanske fortfarande om man tänker efter. Inte så att jag fortfarande tycker att hela världen ska vändas uppochner och utochin för min födelsedag, men det är kul att fira den.

Vem fru Vår var var jag inte säker på. Men jag tänkte mig nåt i stil med Kung Bore (vintern) eller Lucia eller nån annan. Kanske Näckens fru eller en snäll variant av Skogsrået. Ja, jag var lite insnöad på svenska naturväsen som barn. Letade älvor och troll i skogen bakom dagis.

Vad jag ganska tidigt fick reda på var iaf att det av en felsägning hade blivit våfflor av det hela. Mamma förklarade det som att en skåning försökte berätta vad vårfrudagen var för en engelsman och att engelsmannen som inte kunde svenska så bra missuppfattade skåningen som inte kunde prata rent och antog att det var våfflor som åsyftades. Med min livliga fantasi blev det i alla fall så. Antagligen drog mamma bara ett lättfattligt exempel och jag spann vidare.

Men det är kul med såna här traditioner. Traditioner som man inte riktigt får ihop men som ändå inte är instiftade av socialstyrelsen eller direktimporterade från USA. Speciellt om de innefattar god mat, som våfflor med glass och hjortronsylt.

En lite spännande sak är hur man får ihop det i söndagsskolan. Vid jul (eller advent) säger man "Tack Jesus för att du kom till jorden så att vi får vara dina kompisar" typ. Vid påsk säger man "Tack Jesus för att du dog för oss" (och barnen vill mest komma hem och äta påskägg). Vad säger man på Jungfru Marie Bebådelsedag? "Tack Maria för att du blev bebådad så vi får äta våfflor"? Det var en rolig sak. Kanske man skulle fira våffeldagen JÄTTE-mycket nästa år. Skicka Jungfru Marie-kort och grejer.

Nej, nog filosoferat om våfflor och Marior. Nu ska jag sätta på mig ett par strumpor eller nåt och börja plugga. Ikväll ska jag på bönegrupp. Det blir bra. Det känner jag på mig.

Tipsy

2009-03-24T23:42:00.002+01:00

Här kommer lite lästips från mig eftersom min egen blogg blivit så tråkig på sistone:

Min syster skriver om hur det ser ut vid våra middagsbord. Hon pluggar till lärare och min andra syster jobbar på dagis. Läs hur underbart pedagogiska vi är här.
Johanna L som jag träffar nu och då och säger "hej JOHANNA" till skriver listor som är förgyller vardagen.
På DN:s hemsida har jag läst en serie om integration. Den var jättespännande.
Slutligen något jag inte kan länka till. Alla som älskar ett missionärsbarn men inte själv är ett borde läsa Johanna Nilssons Jag är Leopardpojkens Dotter. Jag har bara läst första delen men det verkar mycket lovande.

Imorgon tänkte jag kanske recensera en bok eller två som jag läst på sistone. Det var ju ett tag sen. Och så tänkte jag jaga rätt på nån som har femte säsongen av Desperate Housewives. Såg sista avsnittet på fjärde och höll på att få en hjärtatack. Var tvungen att ringa Josefin och avreagera mig!

Nu ska jag sova. Det borde ni också göra. Ett tips.

Pooost!

2009-03-24T19:32:00.002+01:00

Jag har fått post! Eller jag och Jonte har fått post, men det skickades till mig. Eller egentligen är dte papper som ska lämnas över till Johan, men ÄNDÅ! Aldrig trodde jag att man kunde bli så glad över ett brev från skattemyndigheten. Såhär står det:

"Äktenskap kan ingås mellan nedanstående personer
Jonte och Jojjo"

Eller... Det står våra personnummer och var vi är folkbokförda och våra hela namn med mellannamn. Men man ska ju försöka hålla sig anonym på internet. För ingen som läser min blogg vet något mig. Alls. Eller... ja.

Listan krymper! Det gör mig lycklig. Det är något väldigt tillfredsställande med att få stryka en punkt sådär.

Det får vara det för nu. Tänkte bara berätta att jag och Jonte inte är syskon eller gifta med nån annan, så vi kan gifta oss med varandra. Tur va?

De små sakerna

2009-03-24T11:15:00.003+01:00

Idag jobbar jag. Just nu känns det som att jag mest väntar på lunchen. Men jag jobbar. Har letat efter en faktura som kommit bort, ringer då och då till nån som inte svarar för att hitta ett bokslut på vift, svarar i telefon då och då. Ganska lugnt är det. Och ute är det, trots vinterkylan, klart och soligt. Så jag längtar till lunchen då jag får gå ut.

Igår uträttade jag en del, men jag kan inte slippa ifrån känslan av att jag inte gör tillräckligt eller tillräckligt bra. Men jag gör i alla fall och står emot apatin. Och så innebär en del av mitt görande att stå still och inte bli stucken med nålar. Vi nålade ihop klänningsklivet med kjolen igår, och det blir jättebra. JÄTTEJÄTTEbra. Har fortfarande tusenmiljoner saker att göra, men Jonte har lovat att försöka avlasta mig så mycket som möjligt. Men det är ändå tungt. Inte lika tungt. Men ändå. Min mage är ett uppror, jag har tidvis svårt att fokusera blicken och jag känner mig konstant mer eller mindre yr. Min kropp säger åt mig på alla sätt att ta det lugnt. Och det är 53 dagar kvar.

Så jag unnar mig de små sakerna. Som att snooza en gång. Vända huvudet mot solen i väntan på tåget och känna vinterlivet bita mig i kinderna. En flaska nypressad apelsinjuice och en sharonfrukt. Och att blogga. I eftermiddag väntar nämligen än mer saker. Men jag har faktiskt fått stryka några saker från listan. Och snart får jag stryka fler. Så kan man ju också tänka, istället för att man har mycket att göra så får man snart stryka saker. Så ska jag nog försöka tänka.

Imorgon är det Fransskiva. Jag hoppar nog tyvärr. Stannar hemma och tittar på de två DH-avsnitten jag har kvar på säsong 4 så jag kan lämna tillbaka serien till David nån gång. Sen ska man bara hitta säsong 5.

Och Jonte gav mig en underbar sak som gör att jag inte sörjer DH-slutet så mycket. Jag har nämligen fått Stolthet och Fördom, BBC:s miniserie på DVD! Min fästman är jättesnäll, och hans ansiktsuttryck när han ger mig en present är att dö för. Tack och lov ska han bli min man.

(Nedräkningen står fortfarande på typ 8.)

typ 8 i nedräkningen

2009-03-22T20:26:00.009+01:00

Hej igen min blogg som fått gå i ide lite medan jag har gjort annat. Odlat mina naglar och planerat den där himla festen vi ska ha maj bland annat. Ni kanske undrar hur det går? Inte? Vad skönt, då ska jag inte besvära er med det (ni som gör det, lugna er. Det kommer antagligen ett inlägg strax efter det här. Då får ni ert lystmäte)

Istället kan jag berätta om att Nicke Pineso nästan lyckats vända min antipati (bara nästan) genom att försöka barnförbjuda Snövit och predika om likheterna mellan sex och lovsång. Det var en bra predikan idag, med andra ord. Och jag måste säga att teknikens under äro stora. Jag har idag inte gått utanför husets väggar och ändå har jag tittat på gudstjänsten en knapp mil bort. Och jga har meddelat mig till LN som är flera massor mil bort, i Rennes i Frankrike.

Jag har också tittat på Stinsen Brinner och ett halvt DH-avsnitt (första halvan såg jag innan helgen) och på diverse kilpp ur diverse svenska komediprogram. Till exempel Anders och Måns.

Och så kan jag berätta att jag har världens bästa bästa vän som jag träffade för fika och prat och en kväll tillsammans i Eskilstuna i torsdags innan jag åkte vidare till Strängnäs och sen till Norrköping och sen hem igen. Vi fikade på cafét Sara alltid går till (som är trevliga, har snygg inredning och skäliga fikapriser) och jag fick en julklapp! Ett superkitschigt och snyggt Selma-bokstöd! Det gjorde mig glad! Jag har bestämt vad jag ska köpa till Sara (det gjorde jag i typ november) men jag har inte hittat det i Stockholm. Suck att man inte ens kan hitta det man vill ha här! Det tycker man ju att man borde. Menääe, istället får jag pallra mig till Öret. Vilket jag funderar på att göra i helgen. Men helgen bjuder på tre valmöjligheter:

Åka till Örebro, krama på alla fina där, gå på Myrorna och Bra&Begagnat med mitt köpstopp, köpa Saras paketet och säga grattis till Alex in person istället för per sms.
Åka till Gamleby och pussa på fästmannen, annars ses vi inte förrän till påsk och påsken är vigd åt bröllopsplanering.
Stanna i Stockholm och gå på Frizons Releasefest där bland andra The Social Services ska spela och en massa fina människor kommer. Jag skulle kunna köpa TSSs skiva och få den signerad och jag skulle slippa lägga massa pengar på resor. Dessutom kan jag trots att jag jobabr måndag-tisdg inte åka förrän torsdag, för då ska jag hämta ut ringarna. Så det känns lite ovärt att åka långt.

Imorrn ska jag jobba, och om jag inte hinner blogga mer idag så tänkte jag lämna er med ännu ett litet pyssel, förutom att lista ut vad nedräkningen är till (och varken Jonte eller Sara har lyckats pressa det ur mig, även om dom försöker). Here goes (och det här kan en del av er svara på):

Vad har de här bilderna gemensamt?

(och ja, jag har helt fräckt googlat alla bilder jag ville ha och snott dom. Om nån känner igen en bild så länkar jag gärna till den som tog den, men det är inte för de konstnärliga kvaliteterna jag stal dem)

10 (nedräkningen fortsätter)

2009-03-17T20:10:00.004+01:00

Idag har jag jobbat, mina dagar är lite omflyttade när Gullan är på semester. Istället för onsdag-torsdag jobbar jag måndag-tisdag. Så imorrn är jag ledig. Eller, jag har betygsdialog i engelska och har halvt om halvt lovat att lämna in första tyskauppdraget, och jag har lovat min syster att sätta igång en 30-graderstvätt. Så ledig är jag inte. Dessutom ska jag träffa Rasmus och så ska jag gå på Oscars konstutställning, även om de två sista sakerna är roliga saker. Förresten, om ni har tråkigt imorrn, gå på Oscars konstutställning på Galleri Mellanrummet imorrn! Det blir säkert huuur bra som helst, för Oscar är grymt duktig!

Så måste jag packa och städa mitt rum och sånt också. Packa inte för att flytta utan för att åka till Strängnäs i helgen! Åker på torsdag och ska ta en fika/lunch med Sara på vägen. Eller, Eskilstuna är ju inte på vägen till Strängnäs, men det är i krokarna. Och eftersom Jonte ändå inte kommer förrän sent på kvällen så kan man ju passa på.

Det är mycket framöver. Bröllopet orkar jag knappt tänka på. Så är det jobb, skola och kyrkan. Sen är det dessutom det här med att hålla relationer vid liv. Jag har så många jättebra vänner. Och flera av dom fyller år här framöver. Och jag är sämst på att komma ihåg födelsedagar. Och så tar hälften av dom studenten. Det är jag också dålig på att dels komma ihåg och dels på att uppmärksamma.

Mina naglar har vuxit sig jättelånga. De är på gränsen till ivägen. Lite skrämmande är det allt att ha så långa naglar när man är van vid sina mesiga, fnasiga och fransiga naglar. Men du milde vad mycket smuts det fastnar under dem!

11

2009-03-15T18:20:00.002+01:00

Just idag vill jag bara krypa ihop och göra ingenting. Det kan jag tyvärr inte göra. Det finns artonhundranittiotusen saker att göra. Minst. Och jag vill bara gömma mig.

Igår åkte jag till kyrkan på kvällen på nåt som kallades Graceland. Jag har oerhört ont av engelska namn på kyrkosaker. Jag har oerhört ont av att vi ska vara så poppiga och piffiga och ungdomliga. Att vi inte kan vara äkta och säga att det är ett ungdomsmöte. Inte ett Graceland. Vad betyder det egentligen? Mina tankar åker till Elvis, som visserligen kallade sig kristen och spelade in riktigt bra versioner av psalmer och andliga sånger, men som dog nerknarkad ensam på en toalett. Kanske betyder Graceland att vi kan misslyckas mänskligt och vara ingenting i världens ögon, men att Gud ändå tar emot oss? Jag fick inte riktigt det intrycket.

Jag kände istället starka impulser att springa därifrån. Det var jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra med detta, frikyrkolögnen och pingsthetsen. Hyckleriet och likriktandet. Det piffiga, självsäkra, sminkade och melodifestivaliga. Jag mår lite illa över att Nyhem inte kan få vara en frizon från fotbolls-EM. Jag förstår inte vad Maranata Memorial gör på Frizon. Jag längtar så efter ett samtal och en ärlighet. Men jag finner det ingenstans i kyrkan, inte i min kyrka. Det närmaste jag kommer är cellgruppen.

Jag saknar gemenskap. Det är så mycket versaler så alla gemener är som borttappade. Vi skriver engelska namn med stora bokstäver och jag orkar inte riktigt. Man kanske skulle skriva en krönika till Ikon med det där. Enligt rykte har chefredaktör Alvarsson också svårt för engelska namn.

Vi hade gäster idag och min mor kunde inte låta bli att prata om mitt bröllop. Mitt bröllop och finanskrisen. Det är vad det handlar om, vart jag än går. Kan vi inte prata om nåt annat?

Igår blev iaf fint sen. David, Filip och jag drev på folk att leka Tarzan och Jane och klappleken. Hade alla haft muggar hade vi kunnat leka "Denna lek". Och så sa Lena Tellebo en jättebra sak på mötet också. Hon vittnade om ett helande, och mitt i allt detta där det kändes som att folk ville vända det till att det är det Gud gör, han helar, så sa hon att det här är inte så viktigt för henne. Det viktiga är att Jesus har dött för hennes synders skull. Då blev jag glad. För det tycker jag är det viktigaste också. Gud kan hela, ja, men det han gör mest är att rädda människor till himmelen.

Kudos förresten till den som gissar rätt på vad siffrorna betyder. Nu ska jag plugga TYSKA. Så kan jag ta mig igenom Momo nån gång.

12

2009-03-14T13:14:00.002+01:00

Jag är förkyld. Har känt mig trött ett par dagar, men sagt att det är stressen. Men nu är jag förkyld. Nyser och snorar och hostar.

Tack och lov påverkar det inte min skola. Det påverkar bakandet, för jag kan inte baka med gott samvete när jag mår såhär. Det påverkar (förhoppningsvis inte) jobbet, för jag kan inte jobba heldagar iaf när jag mår såhär. Får hoppas på en snabb bättring, men sen åttan finns liksom inte det i min verklighet, att snabbt bli frisk från en förkylning.

Så jag funderar på att antingen göra det jag kan och plugga eller på att börja skriva på en bok. Det skulle vara nåt. Jag har faktiskt en idé den här gången. Och så skulle jag kunna lyssna på annan musik än Nena. Som har ett par bra låtar, men mest knäpp musik. Ohc då är 99 Luftballons med dom bra låtarna. Här är en annan riktigt bra låt med henne, men videon förtar budskapet lite:

(om videon inte funkar så finns länk här)

Alla snygga kläder

2009-03-13T13:08:00.003+01:00

Jag har precis blivit facebook-kompis med min gamla körlledare. Hon har sen jag slutade i kören (vid elva års ålder för att jag var trött på hela grejen) varit med i en massa uppsättningar av musikaler och operor och i melodifestivalen. Tittar igenom hennes bilder och tänker "Varför kan inte jag ha så snygga kläder!?". Galet snyggt! Och så är ju hon jättesnygg också. Och har röst. Och så vidare.

Idag har jag smakat på de misslyckade kringlorna och boy, var de misslyckade? De smakar filmjölk. Blä. Inte gott. Får antingen lura någon att äta upp dom eller kasta. Buhu. Så får jag baka nya i eftermiddag istället.

Idag har jag förutom att plugga försökt städa undan lite i köket, lagat och ätit mat och så har jag tagit en liten promenad i nätta skor och knästrumpor. Ja, kjol och tjocktröja och jacka också, förstås, men inga strumpbyxor. Och det var inte så farligt kallt. Nu är våren på g. Heja hurra! Och en sak till har jag gjort, tillsammans med Jonte. Vi har bett för vår boendesituation. Just nu har vi två halvförslag, men eftersom han inte vet var han ska praktisera spelar det inte så stor roll. Det ena är bara över sommaren och det andra är kollektiv. Jag är både väldigt sugen och lite osugen på båda. Men det känns ganska skönt att ändå ha förslag som inte är att bestämma sig nununununu. Även om det ena inte finns egentligen och det andra måste ha svar snart.

Ikväll ska jag försöka orka mig till kyrkan. Eller så ska jag titta på DH. Men med tanke på att jag missade bönegruppen känns det som att jag borde ta tag i mig och åka. Dessutom har Jonte inte tid att prata ikväll, eftersom Danne ska komma och hälsa på. Nu ska jag ta tag i tyskan och sen ska jag städa klart i köket. Sen ska jag titta på liiiite DH. Det tycker jag att jag är värd.

14

2009-03-12T21:54:00.002+01:00

Förlåt om jag lurar er och låter som att jag bakar jämt och ständigt. Jag gör det inte. Men ofta skriver jag på bloggen att jag ska, för att motivera mig själv till att göra det. Typ "nu har jag ju sagt att jag ska, så nu måste jag ju!" men det funkar inte alltid. Oftast funkar det, men inte alltid.

Idag har jag iaf bakat. Började dagen med att plugga tyska, idag var det lillasyster som såg till att jag åt frukost. Sen pluggade vi, såg ett DH-avsnitt och så åt vi lunch innan jag åkte till stan för att ge ett paket till min blivande sister-in-law. På hemvägen tittade jag in i alla tänkbara kedjor för underkläder, men hittade ingenting som jag tyckte var fint nog. Tyvärr har jag faktiskt en ganska klar bild över vad jag vill ha, och då blir det plötsligt så mycket svårare att hitta. Får väl börja leta i mindre rumsrena butiker, men det känns ju dumt.

Nu lyssnar jag på Nena (ni vet hon med 99 luftballonger, fast inte den låten utan en som handlar om att hon ska älska sin kille tills döden, och den har en jätteskum video), misslyckades just med kringlor (för första gången ever) och ska snart slänga in bondkakor i ugnen.

Sen ska jag plugga också. Medan jag ändå är uppe liksom. Och så kanske jag gör en repris av måndagkvällen och tittar på DH tills mina päron går upp.

Blommor

2009-03-11T19:24:00.002+01:00

Jag är ganska stolt över mig själv som lyckades hålla mig till ett ämne i ett helt inlägg innan. Fast det var ju ett ganska brett ämne. Det var väldigt viktigt för mig att skriva iaf, och jag hoppas det fick mina kära läsare (Sara, Josefin, Anna och Michaela, härligt när man vet vilka alla är, haha) att tänka över allt det som man är tacksam för. Viktiga saker att tänka på.

Men bannor har jag fått för att jag uppdaterar för ofta och ingen orkar läsa.

Idag blir det bara ett kort inlägg. Tänkte bara tipsa och be om tips. Ge ett tips och få två. Tipset: franska artisten Rose, skivan Rose. Låten Rose också om man vill.

Tips 1 (tipset, haha) jag ber om: låtar med blommor.
Tips 2 jag ber om: Blomtips till bröllop. Det vi har än så länge är vita dukar och bruna bordsplaceringar (och häftet är tanken, så det ska jag prata med värdarna om) och jag vill ha en lite pastellig och blek färg. MEN. Inte rosa (på några som helst villkor), inte grön (det känns inte helt rätt) och inte blå (jag har nåt emot blå blommor). Kanske gul. Men jag vet inte...

Mamma föreslog beige och champagnefärgade rosor, men jag tycker det är väl blekt. Och gult känns lite påskigt. Rött känns lite för vågat och för mycket och inte så mycket vi. Orange känns för höstigt även om det är fint. Gult är nog starkaste kortet hittills iaf. Blekgult eller klargult. Gult och vitt med någon fin brun snirklig gren eller nåt. Har ni tips på färger och blomsorter (som jag har noll koll på när det kommer till snittblommor, jag kan rosor, brudslöja, tulpaner och liljor. Och så har jag en svag aning om vad en amaryllis är - men inser efter en googling att det hade jag inte alls... men fina var de) så får ni jättegärna skriva en kommentar! Det vi ska ha är: blomsterarrangemang på borden (låga och inte jättestora), brudbukett, tärnbukett och någon slags utsmyckning av det vi ska ha som vigsellokal (då den är.... ganska tråkig i sig själv, förutom ljuset som är underbart).

Nu ska jag bara skriva 3x8 meningar och sen ska jag baka kakor till bröllopet. Om inte mamma har ugnen och bakar bröllopstårta. Jag är ganska trött på mitt bröllop. Önskar mest att det var över och att folk kunde få koncentrera sig på annat. Det är så himla mycket jobb och det stör mig. Det borde inte vara så svårt att gifta sig när man väl har bestämt sig!

Nu sprang det här och blev ett långt inlägg. Punkt slut.

Tacksam

2009-03-10T21:03:00.004+01:00

Det finns så mycket att vara tacksam för som man inte tänker på. Jag är en aning allergisk mot tänkandet att "nån annan har det värre så jag får inte tycka synd om mig". Det är skillnad på att tycka synd om sig själv och göra sig själv till ett offer. Offertänkandet har jag svårt med. Att tycka synd om behöver man ibland. Speciellt som man efter ett tag av tyckasyndomande blir tacksam för det man har.

Just ikväll är jag otroligt tacksam för att jag har köpt fina kläder under det senaste året, så jag kan se bra ut och trivas även nu när jag har satt köpstopp på mig själv (vad gäller o-bröllopiga saker som inte är mat. Mat behöver man ibland. Däremot behöver man inte klänningar. Inte fler iaf.) och att jag faktiskt använder merparten av dessa kläder. Ytligt och banalt kanske, men det är en sak jag är tacksam för.

Jag är också tacksam för att min skola är så fantastiskt bra och elevcentrerad och bryr sig om att vi ska ha det bra och ha det bekvämt. De lever efter tänket att om vi ska tvinga elever att gå i skolan så ska de iaf få göra det på sina villkor. Åh, jag älskar min skola! Den är sjuuukt bra! Hela idén är sjukt bra! Och hur paradoxalt det än låter så känner jag mig mer sedd och uppskattad i en skola där jag har NOLL kontakt med NÅGON än jag nånsin har känt i andra skolor. Och då har jag ändå inte varit mobboffret. Inte alltid iaf.

Och så är jag tacksam för mina vänner som är så fina och bryr sig om mig. Som lånar ut fyra säsonger av DH till mig för att jag inte ska ha så tråkigt om dagarna. Som är ärliga och säger att jag har världens kaffeandedräkt. Som säger att jag har fina kläder, är snäll, lagar god mat, bakar goda kakor och som tycker om mig. Som febrilt letar i kalendern för att kolla om det finns en halv chans att vi ska kunna ses. Som bryr sig om mig. Guldkornen.

Och så för min bästa vän som är i en klass för sig. Sara är finast! Jag har slutat tro att man kan förtjäna bra saker som händer en, för Sara är något så otroligt bra som har hänt mig, ska inte säga det bästa, men hon är på top tre, och jag kan inte komma på vad bra jag har gjort för att få henne som vän.

Jag är tacksam för chanserna jag har fått att åka till Frankrike och hur väl mottagen jag har blivit där. Hur jag har fått lära känna en annan kultur lite grann. Det är något att vara tacksam för. Att få se ett annat land och fördelarna och nackdelarna med ett annat system, att få en sån chans att förstå andra och mig själv mycket bättre. Det är jag tacksam för.

Min fästman är också världens bästa och jag är SÅ tacksam för honom. Han är ärlig, snäll, omtänksam, kärleksfull. Och inte perfekt (vem är det?), som jag trodde innan jag lärde känna honom. Men han är riktigt riktigt riktigt RIKTIGT bra och fin och fantastisk ändå, och han älskar mig! Det är underbart och det är jag tacksam för! Han skriver program till min dator som ska göra det lite lättare i mitt liv. Ett program som säger åt mig att ta en paus när jag har suttit vid datorn för länge, och ger mig små tips att göra. Som att göra en snögubbe eller rita en teckning eller baka eller ringa nån jag tycker om. Och ett som ställer in en timer så att min dator stänger av sig själv efter att jag somnat i skype. Och ett för att kolla om jag har nåt internet, men det använder jag inte så mycket.

Jag är tacksam för att jag är den jag är, är duktig på det jag är duktig på, har de egenskaper jag har (fast inte slarvig, och det är en ganska framträdande egenskap hos mig) och att jag har ganska mycket vett ändå. Jag är tacksam för mitt röda hår som jag tycker om.

Jag är (tro det eller ej) tacksam för mitt jobb och de pengar jag tjänar där. De pengarna gör det möjligt för mig och Jonte att gifta oss. Det är jag tacksam för. För pengarna är jag livrädd, men för vårt blivande äktenskap är jag tacksam.

Och min blivande familj är jag också tacksam för. Att de har tagit emot mig med sån värme och att de tycker om mig och är glada för att Jonte har hittat mig. Att de tycker att jag är den bäste för deras son och bror gör mig tacksam, glad och stolt. Och lite generad. Men mest tacksam.

Jag är också tacksam för att Jesus har dött för mig och att jag får kalla mig Guds barn och att Gud älskar mig oändligt. Det är det jag är mest tacksam för i mitt liv. Tack.

DH

2009-03-10T16:02:00.002+01:00

Spännande liv man har. Inatt satt jag uppe tills det inte var natt längre och tittade på DH. Efter frukost med lillasyster då jag återberättade första och andra säsongen (ganska kort och övergripande, jag nämnde till exempel inte Paul Young en enda gång...) tittade vi på en och en halv skiva. Den halva skivan var först. Suck. Jag är inget bra inflytande på henne känner jag. Sen rättade jag hennes franskaläxa innan hon skulle renskriva och lämna in den (ja, jag lämnade ett par fel så att hennes lärare inte skule tro att hon fuskar) och så skickade jag till slut iväg det där mailet till musikerna.

Men kvar idag är: Plugga tyska, baka kakor, ringa två samtal (ett helt ok och ett ganska jobbigt... tar det jobbiga först...) baka ännu mer kakor, plugga ännu mer tyska... Och mitt rum, som var så städat och fint... Ja, det är det inte längre. Suck, ibland blir jag så trött på mig själv.

Ganska ofta blir jag trött på mig själv. Men nu är jag vrålhungrig, och det borde lillasyster också vara. Eftersom vi åt ett par mackor när det var lunchdags och inte har ätit nån lunch. Bra inflytande var det. Verkligen.

Jag tycker för övrigt att vi kan flytta julen till typ februari. Det är ALLTID snö i februari, iaf slask. Är det snö i december? NEJ. Det är bara mörkt och kallt och jobbigt. Den smarte säger nu att man måste ha en högtid när det är mörkt och kallt och jobbigt. Sant. Därför kom jag och min syster (inte lillasystern) på världens bästa idé. Vi flyttar julen till snön (ingen vet ju ändå när Jesus föddes) och så firar vi världens tillblivelse när det är som mörkast. Eller existensen. Eller nåt annat som började med "Varde Ljus" och som är extremt svårt att förneka utan att bli tokig.

Nej, nu börjar min hunger springa iväg med mina tankar. Dags för mackor. Mat är ju gruvligt överskattat.

Det ska ju typ vara lunch nu väl?

2009-03-10T11:46:00.003+01:00

Ibland är jag inte riktigt klok. Ibland gör jag saker som gör att jag undrar hur mogen jag egentligen är. Som igår. Jonte ville gå och lägga sig ganska tidigt och jag var inte så trött. Dessutom var jag extremt sugen på att se DH. Så det gjorde jag. Och ett till avsnitt. Och ett till avsnitt. Bara ett till. Plötsligt kollade jga på klockan och så var hon FEM. Då gick jag och la mig. Lagom tills min pappa gick upp för att gå till jobbet (han är kontorsnisse och är alltså inte tvingad att gå upp fem, men han gör det så gärna).

När jag gick och la mig tittade jag ut genom fönstret och såg att det låg en tunt lager snö överallt. Så mycket för min klä-in-våren-kampanj. Det var ju tråkigt. Så istället för att klä in våren idag gör jag nån slags pseudo-jul och klär mig i skotskrutig plisserad kjol som jag äntligen hittat på Stadsmissionen. En sån jag velat ha jättelänge men aldrig hittat perfekt. Den här kostade en tia, så även om den inte var perfekt så är den ok. Varför är egentligen skotskrutigt jul när det är snö? Och hur blev skotskrutigt punk alla andra dagar på året?

Sen vaknade jag vid elvatiden av att Jontes telefon ringde. Den han glömde här. Så nu är den på ljudlös. Jag orkar inte riktigt med att den ringer hela tiden. Och snölagret både är och blir tjockare by the minute. Nu ska jag äta frukost och titta på mer DH. Sen ska jag plugga tyska hade jag tänkt, nu när engelskan är slut. Sen ska jag BAAAAKAAAA. Kaaaaakoooor.

True Friendship

2009-03-09T19:47:00.002+01:00

Ibland har facebook riktigt briljanta ögonblick. Som när man skickar ett mail till sin bästa vän. Då kan man få se såna här saker:

Nu: DESPERATE HOUSEWIVES!!!!

Om vänner

2009-03-09T19:18:00.003+01:00

Jag fattar inte det där med facebookvänner. Vet att fler har problemet. Vilka ska man acceptera? Vissa kör på magkänsla och humör just den dagen. Vissa accepterar alla. Vissa accepterar bara sina absolut närmaste. Jag har inte riktigt bestämt mig.

En del har jag avböjt för att vi faktiskt inte har något gemensamt alls längre och knappt hade det från början. Och så avböjer jag kompiskompislillasystersbekant för att det känns lite väl avlägset. Typ "kom igen när du har pratat med mig en gång". Gamla lägerkompisar accepterar jag utifrån magkänsla. Bekantskaper likaså. Men folk som man faktiskt "träffar" men som knappt säger hej och inte pratar och man nätt och jämt hälsar på på stan. Som man egentligen inte tycker om (fast man tycker inte så värst illa om dom heller, inte alla iaf) men som man vuxit ifrån. Eller vuxit isär från. De vänner som slutade höra av sig när saker inte blev som man tänkt. Hur gör man med dom?

Nu är det iaf ett par förfrågningar som ligger. Två från de coola snygga tjejerna som håller sig för goda för att hälsa, en från en tjej jag bara umgås med på sommaren och i lagom doser. Annars skulle jag slita sönder både henne och mej, trots att jag tycker om henne. Samtidigt som jag accepterar folk som jag inte pratat med på åratal och som faktiskt inte har en plats i mitt liv alls. Men det är väl magkänslan igen. Och att jag vill att de ska ha en plats i mitt liv.

Nu ska jag titta på Desperate Housewifes av tre anledningar: a) det är så spännande just nu, b) jag måste koppla av från allt under dagen (försenade tåg och klantskalle i högtalaren på centralstation på vägen hem) och krypa upp i soffan och skämma bort mig själv, c) JAG LIGGER EFTER JOSEFIN!

Jag vet att det finns tjugotusen andra saker jag borde göra. Jag ska. Inatt. Jag lovar. Jag är ledig imorrn också.

Madame N

2009-03-09T15:25:00.003+01:00

Suck... tidredovisningsprogrammet har hängt sig, mitt huvud börjar tröttna på att stirra in i en skärm och min nacke börjar tröttna på att hålla upp huvudet. Jag börjar tröttna på att allt går så segt. Nej, nu byter jag till peppmusik på spotify och håller ut ett tag till!

En sak jag tycker är jättefin är hur fransmän (eller egentligen fransyskor) beskriver förlovningar. När jag berättade för LN att jag och Jonte ska gifta oss så kommenterade hon att folk inte längre kommer kalla mig "mademoiselle" utan "madame". Samma sak skriver The Cherry Blossom Girl när hon tillkännager sin förlovning.

Fint låter det. Sött och mysigt.

Förresten är choklad och kaffe bäst i världen mot mensvärk. Förutseende Johanna köpte därför ekologisk, rättvisemärkt och mörk choklad till kontoret förra veckan. Eller, egentligen köpte förutseende Johanna choklad för att hennes chef skulle få äta nåt gott ibland då han inte äter fikabröd. Knäppt. Fikabröd är gott. Om ni vill kan jag skriva ett till inlägg om en stund. Om svenskarnas ensamhetsrädsla, och varför det är just svenskarna. Eller iaf en teori.

Mitt vänstra ringfinger känner sig lite naket.

2009-03-09T09:28:00.002+01:00

Sitter på jobbet, helt trött och slut. Ont i halsen, min lillebror är magsjuk, min lillasyster har döont i halsen, storasyster borde kanska ha stannat hemma idag och min mamma har ju fortfarande inte blivit frisk. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag åker dit. Men det är inte det värsta just nu. Det värsta är att det inte sitter någon slät guldring på min vänsterhand längre. Den är inlämnad för storleksändring och putsning. Så egentligen är vi ju mer förlovade än nyss, men det är fortfarande jobbigt. Det känns inte alls lika lätt att Jonte har åkt hem nu när jag inte kan plocka fram hans namn från insidan av min ring.

Dessutom har jag mensvärk.

Och trots att allt känns ganska segt idag och jag har hamnat efter Josefin i Desperate Housewifes så reder det sig. Så mycket har rett ut sig så det är inte klokt. Till exempel kom mamma på när vi var hos Sara att hon känner en blomsterimportör och superflorist som sa att hon jättegärna vill göra buketten och ger oss gratis blommor till utsmyckning. Och mamma fixar porslin. Och allt bara löser sig känns det som. Stressad blir man ändå, på det som är kvar. Men man blir tacksam över att man inte dessutom måste tänka på det som löste sig. Just nu tänker jag dock på frysplats. Hittills har det bara varit kakor som ska frysas. Nu är det dessutom 15 tårtor och 200 frallor.

Tack och lov har vi en rejäl frysbox. Fast i den ligger det sparris.

Jag tror jag tappar läsare på att skriva så mycket och så ofta.

2009-03-06T09:11:00.002+01:00

Men så har det väl aldrig riktigt varit min ambition. Jag tänker mer att människor som är intresserade och tycker det är kul att läsa om mitt liv och mina förvirrade tankar gärna får göra det.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret och förundras över två saker. Varför blir man förvånad när det är grått ute bara för att man föreställt sig en jättesolig dag? Jag har tänkt på den här dagen, dagen efter Nyheter och Magasin, dagen jag och Jonte har tid med varandra, som solig ända sen Nyheter och Magasin började. Tänkt att det ska vara vår och sol och fint. Men det är grått. Det är ju en dag som alla andra. Bara det att den är speciell i mitt liv. Alla dagar är ju speciella i någons liv. Som att 47 faktiskt bara är siffran mellan 46 och 48.

Den andra saken som jag fascineras av just nu är Ickemöten. Jag vet inte var jag först läste om Ickemöten. Tror det var en poet som också fängslades av detta spännande fenomen. Det handlar om blickar, leenden, samband som inte finns. Som när pensionären på tunnelbanan ler förstående mot föräldern till den bråkiga ungen och föräldern ler tacksamt tillbaka. Som när man sitter på en buss och fantiserar ihop en hel släkthistoria om en person som ser tillbaka. Som när expiditen på 7eleven ler och skakar lite på handen när han lämnar tillbaka kvittot. Som när en stressad kund möter PRAO-elevens blick. Ickemöten. De fascinerar mig.

David nämnde för övrigt att min blogg är lite väl aktiv. I helgen komemr den antagligen inte vara det. Då ska jag pussa på Jonte, träffa hans familj och kanske gå i kyrkan. Om vi orkar. Så nästa inlägg kommer tidigast söndag kväll. Trots att jag har tillgång till min dator. Jag överger er nu.

Farewell, so long, good bye!

Jag beundrar min lillasyster

2009-03-05T22:06:00.002+01:00

Min lillasyster är klok och smart och har nått insikter jag inte nått förrän de senaste året. Min syster är extremt skicklig med språket. Hon skriver målande och fullständigt PROPPAR texten med liknelser, beskrivningar... Adjektivnarkoman. Men sånt växer man ifrån, och hon har vuxit väldigt fort.

Jag är hedrad över att hon föredrar mig som litteraturkritiker före mamma.

Idag har jag jobbat hela dagen och sen har jag tittat på ett par skor jag typ har förälskat mig i (men som definitivt inte är värda tusen spänn, så jag längtar till 70%rean som dom har ibland) och en underklänning som var ganska snygg. Det kan ju vara praktiskt till alla mina underbara klänningar, varav en jag ska ha på mig imorrn när jag och Jonte ska på stan. Frågan är bara vilken. Och om det blir väder för det. Jag har att välja på:

Grön fin A-linjeformad
Mörkblå vitprickig lite tjugotal med veckad kjol (sitter inte jättebra över höfterna, men är så vacker att man förlåter den ändå)
En underbar från Esters Secondhand i Eskilstuna
En underbar brun från Myrorna (som brukar ta superöverpris, men den kostade bara 80:-)
En randig underbar från ESH i Eskilstuna (fast den är nog fortfarande för kall imorrn)
En svart hängslekjol som nästan är en klänning, fast man måste ha nåt under.
Ett brunt gammalt reafynd från Vero Moda som går under namnet "Pepparkaksklänningen" och får mig att tänka på den Lotta-bok då hon anordnar en bal på stadshuset (eller i nån annan gammal byggnad... rådhuset? Anna, du vet väl? Vilken Vals, Lotta heter boken.)

Jag förstår varför Jonte tycker att jag har för mycket kläder, faktiskt. När detta bara är mina klänningar.

När jag kom tillbaka från kundbesöket såg jag mina böcker genom Akademibokhandelns skyltfönster också, så istället för att springa runt på alla Stockholms Pocket Shop gick jag in och handlade mina Selma-älsklingar. En Herrgårdssägen, Kejsaren av Portugallien och Herr Arnes Penningar/Liljecronas Hem/Körkarlen är nu mina tillsammans med Jag är Leopardpojkens Dotter av Johanna Nilsson. Den har jag varit sugen på att läsa ett tag och det var fyra pocketar till priset av tre. Och eftersom jag redan hade bestämt mig för tre stycken kändes det dumt att inte ta en fjärde. Valde mellan Johanna Nilsson och Shantaram, mest för att den har en så härlig titel och snyggt omslag. Jag har faktiskt ingen aning om vad den handlar om eller om den är spännande. Men den är snygg iaf. Till slut tänkte jag att det är en ganska dum måttstock när det handlar om böcker. Även om mina Selma-böcker är underbart kitschigt snygga. Helgerånssnygga, eftersom Selmas historier inte är så kitschiga. Men väldans bra är dom!

Nu ska jag försöka författa ett mail till alla våra trevliga musiker så att de kan få noterna till ingångsmarschen. Sen tänkte jag tvätta. Så har jag något att ha på benen imorrn också. Bara ben kräver varmare väder.

Vi var hos matansvarig-Sara ikväll, och inte bara jag och mamma. Nej, både mamma och pappa och så den beundrade lillasystern, då Saras dotter är Petras kompis. Och så träffade jag Bella på tåget dit! Det var jätterandom, men himlans kul! Plötsligt var det inte alls långt till Hässelby Gård.

Livet är en dröm

2009-03-05T14:47:00.002+01:00

Idag är jag jättetrött och sliten, för jag drömde att jag gjorde en massa saker jag var stressad över. Precis när jag gick och la mig (i drömmen) ringde väckarklockan och det kändes som om jag bara sovit ett par minuter.

Och dessutom insåg jag att allt det där jag hade gjort i drömmen, det hade jag ju kvar att göra fortfarande.

Snacka om besvikelse.

Ikväll ska jag inte hem efter jobbet heller. Jag ska till matansvarigsara och vi ska (tillsammans med min mor) bestämma mat till bröllopet. Och imorrn kommer Jonte, och Rikskupongerna har inte kommit till jobbet, så jag ska försöka komma på en billig dejt att bjuda honom på. Inte den dyra men ack så trevliga restaurang jag ville ta honom till. Eller, kanske iofs. Varför inte? Man kan ju slå på stort ibland!

Jag tror morgondagen kommer bli riktigt bra. So you know.

Coffee

2009-03-05T13:03:00.003+01:00

Ibland funderar jag på det där med mitt kaffeberoende. Dålig sömn ett par dagar så är man rejält morgontrött och seg hela förmiddagen. Gäspar så att ett lejon skulle bli avundsjukt. Ögonlocken hänger och man gör allt för att de inte ska gå igen. Så blir det lunch och man dricker kaffe på maten, dagens första kopp kaffe. Plötsligt kommer sammanhängande ord ur min mun, ögonen uppfattar saker, jag tänker klart. Plötsligt längtar jag inte bara tillbaka till min till synes naturliga plats under täcket, utan känner att man kanske skulle kunna göra något med den här dagen.

Eller dagar när man suttit hela dagen och försökt skriva samma sak, men inte får till det, när skolan bara inte går. När man inte ens tänder taklampan. Så har man den där lätta huvudvärken och pappa kommer hem tidigt från jobbet och vill ha fika. Och så släpper allt, inspirationen flödar, huvudvärken bortblåst, musik (ja, mer att jag tar mig för att sätta på musik än att jag hör musik som inte finns).

Då tänker jag ibland på hur min värld hade sett ut utan kaffe. Jag hade säkert klarat det på nått sätt. But why risk it?

Pajpartaj

2009-03-04T21:01:00.002+01:00

Nu har min bönegrupp åkt hem och jag varvar ner efter att ha sprungit på centralen för att hinna upp till övervånings-pocket shop (och inse att de inte har Herr Arnes Penningar, vart tog den vägen?) och sprungit på min svärmor in spe och prata lite. Sen till tåget, sen hem, sen laga paj och bli klar med den första precis innan alla kom. Tack och lov fick jag gå tidigare från jobbet. Annars hade det inte gått.

Nu varvar jag ner efter att ha fixat undan all disk och allt. Paj är ganska enkel mat, om man inte ger sig på att göra fyra pajer på tre formar. Då bygger typ hela ruljansen på att första pajen blir perfekt och att man har jättemycket plats i köket.

Nu tänker jag också göra något som inte är så bra, och det är att ge en annan kvinna kritik. Inte vilken kvinna som helst heller, utan min mamma. Min mamma är jättebra på att bossa. Hon har uppfostrat oss alla mer eller mindre till att bossa. Men hon är inte ett dugg bra på att bli bossad. Jag bad henne dammsuga vardagsrummet när hon erbjöd sig att hjälpa till. Skönt, tänkte jag, det är trekvart tills gästerna kommer, om hon plockar undan lite snabbt och dammsugar (som en normal människa gör då) börjar hon plocka fram sallad. Så lämnar hon salladen, plockar lite i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket, ringer några samtal, går tillbaka och slöplockar lite i vardagsrummet. Sen blir hon jättestressad över att hon inte hunnit dammsuga klart innan gästerna kommer.

Jag tänker, hon kunde gjort det hon sa att hon skulle göra, sen hade hon kunnat erbjuda sig att skära sallad (och med tanke på att bönegruppen ser varma mackor som avancerad mat kände jag inget stort behov av att göra en väldigt spännande sallad) och sen ringa samtalen. Men icke.

Är det underligt att ingenting blir klart i det här huset?

Men det var trevligt att få träffa bönegruppen. Dock höll jag tyst om mina planer på att byta församling. Vet ej om det var smart eller inte. Men jag gjorde det.

På jobbet idag skrev jag också ut en hindersprövning och en ansökan om att byta efternamn. Den ska skrivas på och skickas in på fredag när Jonte är här. Vi ska också titta på vigselring. Och sen ska vi ha träff med föräldrarna. Just nu känner jag att jag bara vill hålla mamma så låååångt borta från möjligt från mitt bröllop. Tyvärr kan man inte säga så. Tyvärr förstår inte folk hur hon är heller, så man kan inte säga tvärnej även om idén är lite bra. Och ger man mamma en avbiten lillfingernagel så tar hon hela ens själ. Känns det som ibland. Och hon ska vara med imorrn efter jobbet när vi åker till Sara W som är matansvarig och bestämmer mat. Jag var liksom inte tillräckligt stressad som det var.

Tack och lov tar Nyheter och Bajsmagasin slut imorrn natt. Så Jonte har tid att leva igen. Förhoppningsvis leva med mig.

Facebook

2009-03-03T15:42:00.004+01:00

En lite tråkig sak med Facebook är att allt det där man har vetat men inte orkat ta itu med plötsligt inte går att förneka. Som att vänner man känt sen lågstadiet faktiskt slutade ringa och bara försvann. Som att vänner som sa att vi minsann aldrig ska tappa kontakten och alltid hålla kontakt faktiskt tycker att jag är tråkig, torr och trist. Som att folk har varit lättade av att min sjuka gjort att jag inte orkat umgås. Det är en tråkig sak med Facebook. Att se bilder på fester, middagar, fikastunder som man inte blev inbjuden till, trots att man lyssnat på varje ord och torkat varje tår.

En rolig sak är att Anika Ernvik och jag mailar. Det är en rolig sak. Och att hitta sig själv på foton (även om det dämpas lite av att det finns 18 000 foton på alla andra).

Ja, jag är lite bitter. Men jag är förkyld, stressad och har PMS, så det får jag väl vara? Bara lite?

Här tog jag bort ett stycke för att det skulle bli för jobbigt att publicera, för jobbigt att läsa och för jobbigt att ta konsekvenserna av.

------------------------
EDIT: Jag tittade nyss på nyårsfotona (och taggade mig i dem) och blev jätteglad. Men lite trist är det att så goda vänner bor så långt bort och att jag bara är en liten utkant i de flesta av dessa liv, när det är de som är så goda vänner.

Vi tänker inte.

2009-03-02T18:27:00.002+01:00

Det är lite vemodigt att rensa ur sin bokhylla till musik man för en vecka sen inte visste fanns. Det är lite vemodigt att rensa ur sin bokhylla alls. Men jag kan inte ta med mig alla böcker som inte är mina. Hur mycket jag än vill.Så jag tar bara med mig en del.

Min storasyster är här, men hon lyckades inte få med klänningen på något bra sätt, så vi skjuter på hopsyendet av den. Hon ockuperar istället tv:n och Desperate Housewifes-boxen (hon är på säsong 1) medan jag låtsas att jag pluggar. Istället gör jag allt annat än att plugga. Mest letar jag efter bekantskaper på Facebook. Det går sådär.

Och så stör jag mig på folk som frågar var jag och Jonte ska bo och vad vi har tänkt. VI HAR INTE TÄNKT NÅGONTING! Vi har INGEN koll! Vi KAN INTE HA KOLL ÄN! Och dte är jättestressande och jobbigt så när vi tänker någonting kommer jag antagligen basunera ut det över hustaken. Tills ni hör mig basunera ut över hustaken, kan ni vänligen låta bli att fråga? Vår tanke är att bo där Jonte har sin praktik, men eftersom han inte har fått nån praktikplats så vet vi ingenting. Det är vår tanke.

Och min pappa kan vara så rolig ibland. När jag nämnde att jag tycer det är jobbigt med alla som frågar sa han att vi kunde låtsas vara fromma och säga att vi bad över det. Alternativt säga att vi inte känner oss kallade någonstans än. Då kanske alla våra kristna kompisar håller tyst för att dom inte är så fromma själva, och alla våra o-kristna kompisar blir tysta i ren förfäran.

Kanske inte smartaste lösningen för att fortsätta ha trevliga vänner. Men effektivt.

(om ni undrar över min överaktivitet här så är det för att jag är trött på min uppsats)

2009-03-02T15:51:00.002+01:00

Saker Johanna tänker på just nu:

Man vet att man är språknörd när man funderar på att ändra ordföljden i meningen "Johanna åt nyss nyponsoppa och rostade mackor med sin lillasyster" för att undvika syftningsfel då "rostade" både kan vara ett adjektiv - vilket det ska vara - och ett verb i imperfekt.
Varför uppfanns inte Finglongern? Jag sitter ju jättebekvämt, men behöver mina glasögon! Och jag NÅR INTE!
Uppsatsuppsatsuppsatsuppsatsuppsatsuppsats....

Vad tänker DU på?

Framgång

2009-03-02T13:32:00.002+01:00

Nu kan jag stryka en punkt på listan. Det känns bra. Nu har vi fått skriftligt på att vi har bokat magasinet och vet hur vi ska betala. Missade dock att fråga om plan på hur det ser ut. Men det löser sig. Om inte annat är det så stort att man kan stå nån annanstans.

Och uppsatsen... Svag inledning än så länge. Men jag försöker mig på Goodman och David. Så kanske jag får lite inspiration till min bokanalys. Som också kommer handla om religion och samhälle, since boken och filmen har lite olika teman.

Min fästman är för övrigt snällast och finast i världen. Och jag funderar på att baka kakor för att fördriva kylan ur min märg. Men uppsatsen nu!

Min skola

2009-03-02T12:36:00.002+01:00

Jag vet att det handlar ganska mycket om min skola just nu... Men jag kan inte bestämma mig för vilket uppsatsämne jag ska välja! Antingen jämföra David och Goodman eller skriva om patriotism. Om jag skriver om DoG får jag blanda in min tro och det är jag ganska sugen på. Men det blir svårt att få ihop ändå. Patriotism är lättare att skriva om. Det finns jättefå bra sidor och är överlag dåligt, så det är bara att skriva liksom. Vem som är god av David och Goodman är en mer intressant (och svårare) fråga.

Och just såhär den andre mars tänker jag att våren behöver kläs in mer än någonsin. För på mitt rum är det iskallt. Och jag är förkyld.

Imorrn ska jag försöka ta mig till Erikshjälpen. Idag ska jag försöka plocka ur de böcker som inte är mina och plugga.

Det är Mars

2009-03-01T21:43:00.002+01:00

Idag är det första Mars och det betyder att det finns potential till vår. Visste ni det? Tror ni på det? Jag tror benhårt på det. Innan jag ens insåg att det var mars sa min instinkt åt mig att gå i kort klänning idag. När det gått från Februari till Mars kan man nämligen klä in våren. Så fram med era korta klänningar, kjolar och shorts, och ta bort alla varma tjocka bylsiga saker. Min plan är att inte använda min Everestjacka mer förrän nästa vinter. Nu är det nämligen vår.

Visste ni förresten att halvsyskon får gifta sig, om de har tillstånd från länsstyrelsen och inte har vuxit upp ihop? I Sverige är det ok. I Danmark är det straffbart. Nu fick en del av er lära er nåt nytt, andra fick bara känna sig smarta som redan visste det.

Förresten är Facebook svårt att förstå sig på. Jag har inte riktigt koll än, men det ger sig nog. Och det är kul att vara vän med folk. Även om det inte är så mycket folk jag är vän med.

Imorgon hade jag tänkt baka kakor hela dagen. Och frysa in och sen räkna hur många kakor jag har och skriva upp det. Sen kommer min syster hit och ska nåla ihop min klänning. Nu är jag så trött att jag skulle kunna falla ihop i en hög.

Lista.

2009-03-01T17:54:00.004+01:00

Jag blev precis medlem på Facebook efter att länge ha fördömt det. Men vad gör man inte när alla ens vänner drar i en och pastorn säger från talarstolen i sin predikan att man ska bli medlem och att det är en jättebra sak?

Jag såg också precis solen gå ner utanför mitt fönster och skrev en novell. Det var länge sen jag gjorde och jag mår jättebra över att jag gjorde det. Vill ni läsa så får ni säga till så kanske jag säger ja.

Så har jag ätit fiskgryta och kakor. Dock inte samtidigt. Och druckit mycket och starkt kaffe. Så nu skakar mina fingrar lite. Men bara lite. Jag ska också börja packa ihop mina saker i väntan på att få flytta härifrån. Vemodigt. Härligt. Inte jättevemodigt. Vet dock inte vad jag ska börja med att packa. Alla mina underbara klänningar känns som en typiskt dum sak att börja med. Och varma tröjor vill jag ha framme när jag tittar ut genom fönstret. Böckerna får gärna stå kvar i bokhyllan. Då finns typ mina smycken och mina ljusstakar kvar, 0ch plötsligt får det dra lite till. Inte än.

Jag ska skriva en lista ikväll. En lista på saker jag måste ta itu med inför bröllopet och när de ska göras och så vidare. På Jontes nedräknare står det 76 dagar idag. Mina fingrar darrar lite. Jag tror inte det bara är kaffet. Det är underbart att få bli någons fru, speciellt fru åt en så fin som min Jonatan. Så här långt ser listan ut såhär (inte i ordning):

Agera modell medan storasystern nålar ihop liv och kjol på brudklänning.
Pyssla klart smycken.
Pyssla namnskyltar till bordsplaceringen (men det blir först i påsk när vi vet vilka som kommer).
Packa ihop alla mina saker.
Flytta hemifrån.
Hitta någonstans att flytta.
Träffa matansvariga Sara på torsdag.
Åka till Jontes föräldrar på lördag.
Jobba ihop pengar att leva av.
Ringa till Jimmy imorgon och be om betalningsvillkor och någorlunda realistisk ritning över hur magasinet ser ut.
Fixa en scen.
Titta på Marikas bilder.
Berätta för Jonte att vi har en gitarrist.
Shoppa underkläder, strumpor, väska, nödkit att ha i väskan (som nålåtråd, bindor, plåster, hårnålar, näsdukar...)
Boka frisör.
Boka frisör till Jonte.
Köpa skor till Jonte.
Pimpa Jontes väst.
Skriva ut hindersprövning.
Fylla i och skicka in hindersprövning.
Skicka noter på ingångsmarschen till alla våra musiker.
Bestämma sånger till vigsel+andakt (tillsammans med Jonte).
Baka omkring 1000 kakor till.
Prata med två till som kan vara i köket.
Bestämma bibelord (tillsammans med Jonte)

Förutom detta har jag liksom mitt vanliga liv också. Det där med att tvätta sina smutsiga kläder, plugga, lämna tillbaka biblioteksböcker, städa rummet och jobba. Men bryr sig bröllopet om det? Nej, det kommer bara närmare och närmare.

Ibland önskar man att man var i The Sims och kunde slå över till köpläge. Pausa livet lite och få lite sånt där gjort.

Ibland är man världens lyckligaste. Men man önskar att det inte var så väldigt mycket att göra. Stackars våra värdar.

Ibland är det svårare än annars

2009-03-01T15:25:00.003+01:00

Idag är det underbart väder och jag har inte suttit inne och ugglat i pyamas hela dagen. Nej. Jag har varit uppe i en underbar klänning och ute med knästrumpor på benen och gått på gudstjänst. En av mina favoriter, Stefan Claar, predikade och sjukt duktiga musikergruppen Dynamic sjöng.

Ibland är det svårare än annars att inse att man vill byta församling.

Nu borde jag plugga, men jag tror faktiskt att jag ska skita i det ett litet tag och skriva en novell om en sak jag såg efter biodejten jag och David var på. David och jag och Farde och Aiman var för övrigt och åt pizza idag efter mötet.

Ibland är det svårare än annars att inse att man vill byta församling.

Makabert var ordet.

2009-02-28T17:30:00.003+01:00

Idag har jag gjort noll vettiga saker. Eller jo, jag har laddat min mobil, men det är typ det enda. Och jo, jag har läst ut Chocolat. Så nu är det två böcker som väntar på att recenseras.

Läste nyss igenom Uppdrag 5 i EngC för att förbereda mig. Det känns spännande, och det känns roligt att jag kommer bli tvungen att springa och köpa mig en Times/låna en Times av Jontes föräldrar. Man ska skriva ett referat av en artikel utifrån sin inriktning, i mitt fall samhällsvetenskaplig. Fy vad tråkigt att göra ett referat på en naturvetenskaplig artikel. Fast jag undrar hur många (renodlade) naturare som läser Engelska C. Det måste vara en ganska marginaliserad grupp.

Jag har också slötittat på jobb. Mest för att kolla vad som finns. Det är svårt att komma sig för att söka om man inte vet var i världen man hamnar. Jag pratade med mina föräldar om det när vi drack kaffe och åt kakor från mitt vackra kakfat som ni hade fått se om min kamera inte var dum. Då for tankarna iväg och jag insåg att han kanske får praktik på typ Robinson eller nåt annat utlandsprojekt. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Visst, utlandsvistelse har alltid tilltalat mig. Det har alltid känts spännande och relevant att åka iväg nånstans och bo och lära känna en kultur och blablabla. Speciellt relevant känns det månader som november. Men så tänker man på hur det faktiskt skulle vara att åka. Packa ihop och försvinna. Och det är inte som med min braiga ansiktskräm som jag glömde hos Josefin, att man kan ta med den nästa gång man ses. Det är för långt och för mycket.

Någon gång i mitt liv ska jag bo utomlands, i Kambodja. Det är både spännande och skrämmande. Jag skulle nog vilja åka dit som turist först. Äta på dyra restauranger, bo på hotell, ta taxi till sevärdheter. Gå på muséer och shoppa på marknader. Turista. Men när ska man ha råd med det?

Ikväll ska vi äta räkor. Det gör mig glad. Räkor är gott. Och det är roligt på ett högst makabert sätt att vrida loss huvudet på ett djur. Makabert var ordet. Innan dess skulle mina slutkörda föräldrar vila sig, och jag tänkte ta itu med sista delen i Engelskan. Vilat har jag ju gjort hela dagen!

The Hot Date

2009-02-28T11:42:00.003+01:00

Igår var jag på dejt med David. David har ingen blogg och läser inte bloggar, men han läste igenom min en bit och tyckte att den var bra. Det gjorde mig jätteglad, för David är en bra människa.

Han kom iaf hit på lunch och kakor igår. Jag bakade bondkakor enligt receptet jag hittade här. Även om jag inte är lika duktig som UnderbaraClara och använde margarin istället för smör. Men HJÄLP vad gott det var! Tack och lov FÅR man säga sånt själv!

Sen pratade vi om bröllop (David är med i värdparet/gruppen på mitt bröllop) och om Desperate Housewifes. Som jag tänkte titta på ikväll. Oh my, det är en riktigt bra serie! Samhällskritisk, kul, ironisk, och världens snyggaste intro med tusen kända konstverk.

Davids lov hade inte blivit precis som han ville, så för att höja stämningen såhär i slutet gick vi ut och åt och gick på bio. Och jag fick åka i hans snygga snygga bil! Vi åt grekiskt och såg Revolutionary Road, och jag blev ganska besviken. Den kändes aningen som en modern Madame Bovary, och jag är inte jätteimponerad av henne. Den stora skillnaden var väl att alla var lite Bovariska. Deras grannfru var iaf filmens vettigaste. Och mäklares galne son. Man ska alltid läsa boken först. Så man vet vad som händer och vad man har att vänta!

Idag är jag (vilket jag iofs var igår också) trött, förkyld och riktigt snyggt klädd. Vore min kamera inte trasig skulle ni få se jättefina bilder på mig och mina kläder. Jag vet inte när det hände, men jag klär mig i klänningar! Klänningar och kjolar! Jag som aldrig varit så flickig... När hände det? Hur hände det? Blev jag vuxen? Blev jag kvinna?

Jag har svårt med kvinnoidentiteten. Jag ser mig hellre som tjej, tös eller flicka, men kvinna har jag svårt med. När folk som tar beställningar kallar mig "damen" rodnar jag. Men det händer mer och mer ofta. Jag får nog leva med det.

Förresten har det hänt något underbart med mitt jobb! Vi ska ha ett samtal om det när Gullan kommer tillbaka från semestern. Det ska komma någon som kan det där med ekonomi och praktisera! Jag kommer inte behövas alls lika mycket! Jag kan söka nytt jobb utan att ha dåligt samvete för att Gullan ska jobba ihjäl sig! Och det bästa: Jag får ledigt så mycket jag vill i maj! Hurra! Glädjeyra! Ett rejält uppsving för självförtroendet också, att jag inte jobbar där för att jag är den eda dom kan få, utan att jag faktiskt jobbar där för att de vill ha mig där.

Förresten, om uppföljning om bokrean kan jag berätta att jag inte köpte Selma-böcker på Pocket Shop, då jag inte orkade ta mig dit. Istället gick jag in på Åhléns och köpte 3xDostojevskij och ett par JÄTTEFINA skor.

Nu ska jag läsa min engelskabok. Sen ska jag börja på nästa uppdrag. Nämnde jag att jag skickade in skönhets-uppdraget? Det gjorde jag och jag har begått varje elevs dödssynd. Jag har inte hållt mig till ämnet i min uppsats. Istället för att illustrera hur två texter argumenterar för en sak har jag argumenterat mot allt. Speciellt män och samhället. Feministen i mig jublar. Människan i mig skäms lite. Genusperspektiv är kul och superjätteviktigt, men det är så lätt för tjejer att bara hamna i försvars- och offerställning.

Och igår på min och Davids dejt kläckte jag ur mig att jag vill byta församling, men inte bönegrupp. Kan man göra så? Hur gör man det? Vilken församling byter man till? Skönt iaf att inte bli stirrad på som om man var tokig. Men jag har fortfarande skuldkänslor. Man kan ju inte bara springa för att man inte trivs. Då fortsätter man bara springa.

Reclaim the Name

2009-02-26T20:17:00.003+01:00

Jag startade nyss en ny blogg. Jag tror att det blir en kul grej. Tänkte att jag kan skriva där en gång i veckan eller nåt. Här hittar du den: http://reclaimname.blogspot.com.

Nu ska jag PLUGGA.

Jag och min chef och vad som är mest grundläggande

2009-02-26T15:24:00.004+01:00

Min chef ondgjorde sig under lunchen över något han sett på Uppdrag Granskning. Det handlade om lax, och att man behövde två kilo laxmat (som är fisk och alltså människomat) för att göra ett kilo lax. Han var ganska bestört över att naturens resurser utnyttjades på detta högst oansvariga och oekonomiska sätt. Iofs var han ledsen över naturens resurser överhuvudtaget och inte bara över den ekonomiska sidan. Han var ledsen över havet och hur det skulle må.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är värre med människor, jag upprörs mer över att bananplockare i Sydamerika inte får ha skyddsdräkter än över att norrmän överutnyttjar havet för att göra vinst. Jag bryr mig mer om att kinesiska sömmerskor blir blinda av sina dåliga arbetsvillkor och sparkas när de vill starta fackföreningar än att tjänstemän tar taxi mellan riksdagen och stadshuset. När jag berättade det såg han på mig som om jag var tokig.

Sen försökte han förklara att hans syn handlade om det som är det mest grundläggande. Såhär är det nämligen: Det mest grundläggande i en människas liv är att hon får mat. När vi på detta oansvariga sätt slösar på jordens resurser räcker de inte till. Därför är det enligt min chef varje människas plikt att köpa vildfångad lax och inte odlad. Då räcker jordens resurser längre.

Jag tänker att det mest grundläggande är att alla människor har så lika villkor och rättigheter som möjligt och att det mest grundläggande är att sträva för att alla ska kunna leva ett rikt liv, om än inte materiellt. Jag kan liksom inte låta bli att tycka att människan är viktigare än miljön. Men så är ju jag en sån där religiös också. Som rycker på axlarna åt odlad lax men våndas över att barn sytt mina kläder.

Man kan bara tänka på de där gässen som vi bombades med bilder på för ett tag sen. Folk fasades över de stackars djuren. Min första tanke var att det måste vara jättejobbigt för luftvägarna och ögonen på de som plockade dem. Min chefs första tanke var att en dunjacka är så dyr att det definitivt är värt det för de som äger fåglarna. Att utnyttja hela fågeln, liksom. Och där sympatiserar jag mer med honom än med allmänheten, även om jag tänker att man skulle kunna bedöva fåglarna, eller klubba ihjäl dem först.

Efter jobbet idag ska jag gå till tegnérgatan 5 och titta på porslin. Det vill min mor. Sen ska jag nog köpa Herr Arnes Penningar, En Herrgårdssägen och Kejsaren av Portugallien på Pocket Shop. Och jag bryr mig faktiskt inte jättemycket om papperet är återvunnet eller inte. För det är litteratur i världsklass.

Fasta?

2009-02-26T13:33:00.003+01:00

Man kanske skulle ta och kaffefasta? Nu när kaffet inte längre är ett (lika stort?) beroende för mig kanske jag skulle avstå det. Inte för att jag behöver (som i nian) men för att jag kan. Samtidigt funderar jag på att inte fasta, för jag vet faktiskt inte vad gott det skulle göra. Hur skulle mitt försakande av kaffe föra mig närmare Gud? Nån som vill förklara?

Jag har börjat på min uppsats till engelskan också. Bytte ämne i sista stund. Nu ska det handla om ålderdom och skänhet och varför folk tror att skönhet tillhör ungdomen. Så jag tänkte mycket på det där på väg till stan. Skrev tankekartor om skönhet, ålderdom och ungdom. När jag gick in till kontoret (den här gången med nycklarna i handen i fickan) var det en begravning i kyrkan som ligger precis här utanför. Livet är komplext och spännande. Och det slutar i stillhet. Ibland en kall februaridag med sörjande släktingar omkring.

Jag har aldrig varit på begravning. Jag hade velat gå när vår granne dog för ett par år sen, men det blev inte. De rev upp hans älskade trädgård och byggde ett jättefult funkishus där istället.

Vi var och åt på restaurangen jag praoade på i åttan också. En av kockarna stod och tog emot beställningarna och han tyckte jag skulle komma tillbaka och jobba där. Jag trivdes verkligen där. Det är tystare och lugnare där nu. jag förstår inte varför, för deras mat är jättegod och visst, den är inte gratis, men den är inte för dyr alls. Folk fikar ju för hur mycket pengar som helst.

Snart ska jag gå till en kund som har tappat bort fakturor och det kan vara mitt fel. Trookit. Sen ska jag städa i ordning lite här. Och imorrn är jag ledig. Det blir FINT.

Om mitt bloggande

2009-02-25T22:47:00.002+01:00

Jag tror jag ska börja använda utkastsfunktionen mer. Så kan jag fila på inlägg lite längre innan jag publicerar dem. Och kanske kan man få lite mer överskådligt långa inlägg som handlar om en sak och inte ett milslångt om tusen saker.

What say you?

Jag försöker plugga i väntan på att min älskade underbare fästman ska sända klart sina tv-program. Det går sådär. Just nu försöker jag baka in meningen "The fulfillment of a life that age suggests is true beauty." Jag tror att det ska bli min slutsats. På vägen ska jag bara diskutera de olika aspekterna och vinklarna och betydelserna av två texter som hävdar motsatsen. Mest för att få diskussion tror jag. Hoppas jag.

Och jag håller på att somna av trötthet. Lyssnar på min gladochupplyftandelista på spotify. Just nu ABBA. Och tänker på Never Been Kissed. Är sugen på hångel. Och det är inte förrän på torsdag nästa vecka som Jonte är klar med all sin upptagenhet. Ska nog försöka åka dit i helgen om inte min namne kommer hit. Får man skriva att man är sugen på hångel och är lite hångelfrustrerad när man inte träffar sin fästman så ofta?Jag pratar ofta om att tjejers sexualitet och drifter måste accepteras och erkännas. Men jag pratar aldrig om mina drifter. Kanske för att det trots allt är något privat och inuti min integritetslåda. Eller för att föremålet för mina drifter också är en person med integritet. Hade det varit hela det andra könet som var föremålet hade det kanske inte varit så privat.

Men för att byta ämne, eftersom tjejer inte kan prata om sexualitet: Johanna kanske kommer hit! Noll planerat och bara över dagen på fredagen. Om inte den söta och snälla och hemskt upptagna människan har annat för sig. Men jag skulle vilja baka åt henne. Eller gå på ett café som verkar spännande. Som jag gjorde med Josefin, Sara och Philip. Vi gick på Café la Rose som jag har tänkt gå på tusen gånger, men varje gång jag varit på väg dit (och då menar jag varje gång) så har det blivit nån annanstans istället. Det var där jag åt linssoppan som såg ut som spya men som var hur god som helst

Johanna har för övrigt blivit helad genom förbön på ett väldigt tydligt sätt, för er som inte visste. Hon var allergisk mot citrusfrukter och fick eksem (och jag tycker eksem ska stavas exem, det känns mer rätt i mitt huvud men ser hemskt fel ut på papper) och hade eksem ofta som hon fick smörja in hela tiden. Sen fick hon förbön och slutade vara så allergisk. Vet man inte hur hennes armveck såg ut innan kanske man tycker det ser illa ut när hon har druckit cola och earl grey-te och sådär (som hon inte kunde göra innan). Men de ser väldigt fina ut. Eller såg, sist jag träffade henne. Och jag tror de gör det fortfarande.

Johanna är en söt person och hon gör mig stolt över mitt namn.

Och nu när jag skrivit om fyra saker (mitt bloggande, sexdrifter, mitt plugg och Johanna) i ett blogginlägg kanske ni förstår behovet av att dela upp saker i olika inlägg. Fast å andra sidan är det lite det som gör mitt skrivande personligt. Att jag skriver hur långt som helst och byter ämne som en galning. Det gör jag när jag pratar också. Byter ämne och pratar länge om ingen täpper till munnen på mig. Det är ibland en bra egenskap, men för det mesta är det inte en så bra egenskap.

Grattis till Saras föräldrar som blev tillsammans idag för 29 år sen.

Sysaker

2009-02-25T21:05:00.004+01:00

Jag funderar på att verkligen ta upp mitt syende. Jag har sytt en del genom tiden. Mest kjolar och väskor, men också toppar och byxor (fast de blev inte så bra) och oräkneliga lagningar och omsyningar. Jag har funderat på det där ett tag iaf. Få utlopp för lite kreativitet. Få göra något mer meningsfullt. Dämpa mina små ångestkänslor för jobbet.

Det började klia i fingrarna redan när jag ritade manteln. Och nu har jag köpt en klänning som är aningens för stor som skulle behöva sys in. Och jag har en hel del tyg som jag måste göra nåt med. För det ligger i en kista som är oerhört vacker (en Amerikakoffert som blev använd två gånger, en ditresa och en återvändo) och jag skulle vilja använda den till annat nu när jag möblerat om i mitt rum så att den faktiskt kanske får plats. Och jag skulle vilja ha med mig den när jag flyttar. Vet inte om det skulle kunna hända. Men jag vill.

Nu skulle det inte handla om en Amerikakoffert. Det skulle handla om sysaker. Och anledningen till att jag tar upp det i bloggen. Snällsnyggjosefin blev nämligen väldigt förvånad när hon var här över att jag hade sytt den röda kjol jag hade på Ansans bröllop. Den har faktiskt varit en gardin. Som det mesta jag har sytt.

Nu vill jag iaf sy:

En mantel i vadmal eller ylle, kanske med spets för att jag har fått dille på spets (som resten av världen)
Ett par jättekorta shorts som jag kan ha till alla mina tusen tunikor i sommar.
Thaibyxor för att jag alltid velat ha thaibyxor.
En ny keps.
Kjolar (för att det är lätt och lätt blir snyggt).
Blusar och toppar (för att jag har så ont om dem och skulle vilja lära mig).
Underkjolsdrömmar i tyll, spets och genomskinligt.
(jag skulle också vilja sticka en jättestor polokrage, men jag måste köpa stickor då och jag orkar inte riktigt det)

Men det kommer ta evigheter innan jag kommer mig för att göra det här känner jag. Fast man vet aldrig.

(Jag kan tillägga att jag gjort tre spotifyspellistor. En som heter "Fantastisk glad-musik", en som heter "När man vill ta det lite lugnt" och en som heter kort och gott "dansa". Och jag vet ingenting om musik och blandar Simon & Garfunkel och Bob Marley vilt med Björn Skifs, DC Talk och Nick Cave. Bland annat.)

Some days

2009-02-25T11:54:00.002+01:00

Ibland känner man sig lite sämre än annars. Till exempel när man stressar mer än vanligt på morgonen och känner sig jättestolt över att man är i tid till jobbet, men upptäcker att man inte har nycklarna till kontoret med sig. Så man ringer runt och förklarar sig själv dum i huvudet för sin chef och sina medarbetare. Så åker man hem efter nycklarna. Så hittar man nycklarna i väskan när man nästan är hemma. Och man åker tillbaka så man är där en halvtimme innan lunch. Och man känner sig trött och förkyld.

Sånna dagar känner man sig lite sämre än andra. Andra dagar och andra människor. Trots att det bara är en liten enkel miss som vem som helst skulle kunna göra.

Sånna dagar är man glad över Spotify, fästman och att det numera är ljust ute när man vaknar. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

Fettis-dagen

2009-02-24T20:14:00.002+01:00

Och en väldigt rolig sak är att det är fettisdagen eller fastlagsdagen eller vad man vill kalla den. Och att jag berättade att jag tycker det är kul att säga fettis-dagen istället för fet-tisdagen för Josefin och Sara tidigare idag när vi satt på Spånga Konditori.

Och att min bror nu har "fettis-dagen" som personligt meddelande på msn.

Tänk vad lika vi är i vår familj ändå. Alla vill flytta hemifrån och alla tycker det är kul att säga fettis.

Nu borde jag utnyttja tiden innan Jonte har tid att prata med att plugga och powernappa. Jag ska jobba imorrn. Då är det inte fettis-dag. Då är det ons-dag. Och jobb-dag.

Damn! I wish I was a lesbian

2009-02-24T19:57:00.002+01:00

Jag hade tänkt skriva ett inägg om min dag i nynäshamn som skulle hetat "Reliving the glory days" eftersom det var en dag som till stor del liknade de många dagar jag har haft där tidigare och som har betytt så mycket för mig. Men jag har varit för upptagen. Jag har haft så sjukt bra dagar. Viktiga dagar. Dagar med två människor jag älskar oerhört och otroligt och extremt mycket. Det är ett litet hål i hjärtat när ni åkte, Josefin och Sara!

Skansen fick förresten inget besök. Men Stockholmstaden fick. Och en av de mest oaktiva människor jag känner gick upp på morgonen och åkte hela långa vägen in till stan för att träffa mig och Josefin, och fick träffa Sara också. Vi kände oss konfunderade och hedrade och så gick vi och shoppade. Och jag åt linssoppa som var jättegod men såg ut som spya.

Jag har ätit jättekonstigt när mina älskade älskade älskade vänner har varit här. Fika och sent och mellanmål och skräp. Men vad i hela världen betyder det? Jag har ÄLSKAT de här dagarna.

Vi har också tittat på Amelie-filmen, promenerat och ätit semlor och tittat på Vackra Ting i en affär som hette Vackra Ting. Och pratatochpratatochpratatochpratat och bara sovit lite grann.

Och det finns inga ord för att beskriva hur mycket jag älskar Sara Månsson. Inga. Inte ens Hello Saferide.

Det är så mycket kärlek att jag skulle dö utan henne, det är jag övertygad om. Vore vi inte heterosexuella och på väg att gifta oss skulle vi ha världens bästa lesbiska förhållande.

Tack för den stunden på den tomma terminalen, för att du stannade hos mig lite längre och för fikat på bänken. Jag älskar dig.

Och nu kommer jag ha massa tid att prata med Jonte, men han har ingen tid att prata med mig. Jag hatar Nyheter och Magasin.

LIVEBLOGG!

2009-02-22T23:57:00.002+01:00

tjooohoooo!

vi sitter och lyssnar på min jättejättejättejättebra spellista men jag har glömt en av låtarna. så gaaaalet störande. los campesinos lyssnar vi på just nu iallafall, dom är bra. man vill dansa. men vi dansar inte. vi sitter i sängen. och bloggar! det är fint. finfinfint.

sara kommer hit imorgon, det gör oss lyckliga!
imorgon ska vi på skansen och träffa alla djuren. även aporna. eller iallafall apan, hehe. (undermening som man förstår om man är lika bitter som jag!) jag hoppas att jag slipper få skit på mig, dom är ju skitiga. alla djuren menar jag. heh.

jojjo inflikar att man får låna pulkor på skansen. kul va!

hehehehehe. öööööh. sorriiiii. jag är dryg.

pussåkram
/Josefinsextongrampandakramaren

jag tycker synd om er alla som inte får höra min spellista, förresten. den är hittintills den mest perfekta spellista jag har gjort, och då har jag gjort många spellistor. må-hå-hå-hånga. hångla. ska jag göra sen. inte nu. för nu är jag med en förlovad tjej. och jag är ju förlovad själv. dock inte med henne.

förlåt johanna att jag förpestar din blogg med denna smörja som inte har någon som helst röd tråd. ingen lila eller grön för den delen heller. verkligen ingen blå eftersom jag inte är kristdemokrat.

det är lugnt. Varför är inte DU partipolitiskt engagerad i kristdemokraterna? Är inte det ditt parti? Va? vavava? VA?

AVESST! det glömde jag. fast jag var bara kristdemokrat när det gällde skolpolitiken. i skattepolitiken är jag visst vänsterpartist. det tycker torabella och torabellas ord är min lag. mmmmm. torabella is my teacher. not in english though.

nämnde jag att klockan är midnatt och att jag har pluggat hela dagen? då blir det såhär, barn. se upp för det!

------------------
Gillar du Josefins bloggande? Läs mer på http://temugg.blogspot.com och titta på hennes fina bilder på http://josefinsfotoblogg.blogspot.com. Yeah.

Mellis

2009-02-20T15:49:00.003+01:00

Dagens andra blogginlägg... Och en dryg timme tills jag får åka HEM. Hem till ett tomt hus eftersom familjen åkte till släkten. Det förblir iofs inte tomt så länge, då min syster är hemma (om hon inte gör nåt mer spännande) och sen kommer kanske Josefinis Sextongram på söndag! JA!

Just nu funderar jag på varför man slutar äta på eftermiddagen när man blir äldre. Vad hände med mellanmålet? Fruktstunden? Jag vet att de flesta nu svarar trefikat, men om man inte har nåt trefika? Får man rota runt i sina fickor och se om man har glömt nån godis där.

Men se, det hade man ju! Nu ska jag höja blodsockernivån och få rätsida på en massa konton och kvitton. Mitt jobb är inte så roligt. Men det är välbetalt. Yeah.

Förresten verkar det inte vara nåt i kyrkan ikväll... Varför avstannar allt annat bara för att folk åker på läger? Varför kan vi inte ha en jätteenkel bönesamling med gratis fika? Vi behöver inte ens sjunga. Eller be. Vi kan bara träffas och prata lite. Det är väl trevligt och lagom opretentiöst nu när våra ledare har lämnat oss stackars vilsegågna får för att valla vallade får på skidor i fjällen. Åh, vad roliga ordvitsar jag drar. Det är så man skrattar.

Nej, nu höjning av blodsockret och jobb. Puss på er andra.

Fickor

2009-02-20T11:01:00.004+01:00

Nyss hände något som gjorde mig överlycklig. Jag hittade fickor i min nyköpta kjol!

För att ta det från början... Igår tänkte jag att frisk luft och röra sig är jättebra (eftersom jag brukar få för lite av båda). Så jag tänkte att jag skulle gå från jobbet till centralen. Och nej, jag tänkte inte ta den snabbaste vägen, jag tänkte springa förbi Urban St som hade "utförsäljning". Suck och tråk-rea, snarare. trasiga och tråkiga plagg kostade 50 medan resten var uppåt 300. Visst, om man ändå skulle ha, men om man bara tittade tycker jag inte att man kan fynda så dyrt. Så jag gick vidare. Sprang in på Gina och hittade mina fransare! Åh, det var jättekul! Men jag var supertrött i brist på mat och de hade precis fikat, så efter en kort stunds provning av plagg gick jag vidare. Förbi MQ. In på MQ. Som också hade rea. Köpte en skjorta för 49, ett par strumpor för 19 och så. Kjolen. En jättefin svart kjol med hängslen för 99. Enda nackdelen (förutom att jag nu måste erkänna att hög midja passar vissa plagg) var att den var ficklös och jag är ett stort fan av fickor. Och förresten var knapparna till hängslena lösa, men det gjorde inte så mycket. Jag kan sy i nya nån gång i framtiden.

Tänk på det, fickor är grymt praktiska och ofta snygga. De gör att man klarar sig utan att lägga jackfickorna, så man kan gå utan jacka när det är varmt. De gör att man klarar sig utan väska. man slipper ha allt i händerna. Om man har köpt godis fast man skulle köpt frukt kan man lägga godisen i fickan. Och om man har glömt att man lagt pengar eller hårnålar eller nåt annat nödvändigt i sin ficka kan man få en glad överraskning när man sticker ner sina händer för att värma dem eller bara för att de ser så stora och klumpiga ut (ja, jag har liiite komplex över mina händer med sneda fingrar med nedbitna naglar och jättestora handflator). Så kanske man har råd att köpa en kaffe för att bli ännu varmare och piggare eller få undan den irriterande luggen som växer sig längre och längre. Jag älskar fickor. Helst stora och djupa.

Därför blev jag så lycklig när jag hittade fickor i min jättefina kjol! Nu ska jag redovisa kvitton. Och jag känner mig TJUSIG idag. det är ju inte fel.

Chocolat

2009-02-19T15:15:00.004+01:00

Igår jobbade jag inte. Jag låg hemma hos Jonte på förmiddagen och åkte hem på eftermiddagen. För jag blev sjuk. Magsjuk. Istället jobabr jag idag och imorrn och stör mig lite på att den andra Johannan inte plockade undan efter sig när hon lånade mitt skrivbord. Vet liksom inte om jag kan plocka undan hennes grejer. Dessutom har hon skrivit på den översta postitlappen i nästan alla postitblock, så jag anser dem "upptagna" tillsvidare.

Jobbar imorrn också, dels för att det finns att göra och dels för att jag behöver pengar. Jonte sa att man inte kan tänka så, att man ska vara hemma om man mår dåligt (vilket jag gör, men jag mår bättre), och mamma sa "så enkelt är det, man måste jobba". Och eftersom mamma är här och inte Jonte går jag på hennes råd. man måste ju passa på nu när man kommer i sina tajta byxor. Aka: när man inte klarar av att äta och försöker se det positiva.

Har förresten börjat läsa på en ny bok, en bok som det har gjorts en underbar film på. Chocolat, film av Lasse Hallström och bok av Joanne Harris. Har inte kommit så värst långt, men det är än så länge väldans bra.

Och det är utförsäljning på Urban Outfitters så jag funderar på att gå förbi på vägen hem, för de har en hel del galet snyggt, och jag har lite lite pengar. Om tio dagar är ju månaden slut, och då har man fått både lön och studiemedel. Heja mig.

Ikväll ska jag nog bara ta det lugnt. Typ titta på Desperate Housewifes eller läsa lite. Annars borde jag skriva en text om skönhet på fyra sidor. Men det kan jag ju göra i helgen. Det vill säga söndag, för tro det eller ej så ska jag träffa folk på lördag! Jag åker till Nynäshamn! Mymy, det var länge sen.

Nu ska jag försöka jobba. Tjingpling!

Just like that

2009-02-16T16:09:00.003+01:00

And just lika that I was finished. Skickade nyss in bokanalysen. Är den bra? Vet inte... Är jag nöjd? Vet inte... Har inte lagt ner ett uns av min själ i den texten. Trots att jag skrev om genus och hur män (i allmänhet som ett kollektiv, män som i "det manliga medvetandet") är rädda för att kvinnor (och vice versa) ska sluta älska dem om de inser att de inte behöver dem.

Det skulle vi ju inte. Eller inte jag iaf.

Men jag har provat på att skriva för att jag måste och pressa fram en medioker och totalt opersonlig text. Och ja, jag skulle kunna jobba med det. Faktiskt. Om jag fick betalt skulle jag kunna skriva halvtaskiga texter. Men där är jag ju inte än. Har ju två uppdrag kvar och sen ett gäng kurser. Och sen vet jag ju inte. Sen får vi se. Vänta och se.

De här dagarna har verkligen fått mig att längta till bröllopet. Eller äktenskapet. Visst, det blir inte kul att bo i ett studentrum. Men det blir iaf tillsammans. Sen får vi se vad som händer. Vart som händer. Jag skulle faktiskt inte ha så mycket emot söderut. Och havet. Gärna salt-havet, och eftersom Halmstad inte är så mycket alternativ för mig så blir det väl Skåne som är min önskan. Eller så blir det Skåne när jag är jättegammal. Så gammal att jag kan skylla på att jag hör dåligt när jag inte förstår vad folk säger.

Vi har förresten köpt små nödvändigheter som man måste ha i ett hem under helgen. Ramar, tvättkorg, skohorn, sopkorg(hink) till badrummet, borste, balsam. Sånt man måste ha i ett hem. Nu hoppas jag att Jonte snart kommer hem så vi kan börja laga mat. Lax blir det ikväll. Ska försöka mig på att ugnsbaka med spenat och ädelostsås. Imorrn åker jag hem. Och i övermorrn jobbar jag. Mitt liv är inte tillräckligt regelbundet, eller så är det för regelbundet. Kan inte riktigt bestämma mig.

Förresten, om mina barn skulle bli vegetarianer skulle jag tvinga dem att äta nyttigt. Inte BARA nudlar. Nudlar och en grönsak iaf! Så nu vet mina barn det. Eller... Nej, men ni som läser vet det iaf. Nu ska jag ta ett äpple och fortsätta läsa Iliaden.

Jane Eyre

2009-02-15T14:09:00.002+01:00

Jag kommer aldrig igång med bokanalysen av Jane Eyre. Det går inte bra. Jag får inte ihop det. Blä. Det går inte ett dugg bra och jag vill att det ska göra det. Det går bara dåligt. Egentligen borde jag inte bry mig för jag har det så väldigt bra ändå. Men det går fortfarande inte bra och det är lite störigt.

Idag var jag och Jonte i kyrkan, Missionsskyrkan i Gamleby. Vi var med jättestor marginal yngst. Det var orgel som inte höll takten och sånger på skiva. Det var en aningens långrandig predikan av en oskolad talare. Det var inget kyrkkaffe. Det var inte fullt tjugo personer där, antagligen på grund av sportlovet. Men Gud var där och det var jätteskönt. Och predikan fick tala för sig själv istället för hur duktig predikanten var med ordbilder och retorik. Och lovsången var ärlig och uppriktig istället för flashig och modern. Och de som hälsade var uppriktigt glada att se oss. Ett riktigt härligt möte med Gud.

Sen gick vi hem i finvädret. Åh, det har varit jättefint väder här i helgen och jag är skidsugen! Men det blir inget sportlovsläger för mig i år. Känner att jag inte orkar. Inte på det sätt det har blivit. Läger har för mig innan varit att komma bort från det flashiga på ungdomsmötet, bort från allt det här att man måste vara så snygg och cool för att passa in. Till en liten grupp som samlas kring några centrala saker; skidåkningen, enkelheten och Jesus. VeckaNio ger mig inte det. Då kan jag lämna min plats till någon som behöver flashig lovsång och offpiståkning i kombo. För jag vill åka röda backar och sjunga med en ensam gitarr sittandes i en ring med värmeljus. Scenljus och hoppande är inte för mig. Snarare finväder och psalmbok. Som idag.

Igår var vi på dejt. Först gick vi och åt efterrätt eftersom vi åt mat hemma, och sen gick vi på bio. Benjamin Button var bra, iaf efter ett tag. I början var jag mest fundersam över vart filmen var på väg, men mot slutet var den så fin så jag fick torka bort nån tår. Sen åkte vi hem. Till Jontes lilla studentrum. Där vi ska bo de första veckorna som gifta. Det ska bli trevligt.

Nu ska jag plugga plugga plugga. Blä. Men jag vill komam igång med mina andra ämnen också, så det är dags. Hög tid, och mer än dags egentligen. För vi ska promenera och kanske fika och handla sen i eftermiddag. Men nu ska vi plugga, både min älskade och jag. Även om hans plugg är att designa saker och mitt är att analysera en svåranalyserad bok. Den blir nämligen antingen jätteytlig eller superpsykoanalytisk. Och jag gillar varken eller.

Alla fjärtans, stjärtans, hjärtans...

2009-02-14T13:54:00.002+01:00

Idag är det enligt DN årets mest ångestfyllda dag. Alla hjärtans dag. Vad jag minns var jag inte så irriterad på den här dagen under mina unga singelår. Mest gav vi kompisar lite godis till varandra. Typ gelehjärtan som vi sög bort sockret på och sen höll upp mot februarisolen. Eller en chokladask om vi slog på stort. Jag skickade en gång en radiohälsning till killen jag var kär i, ett annat år tog jag mod till mig och skickade ett mail. Men det blev noll reaktion, och det var ju tur. Annars hade jag kanske inte varit där jag är idag.

Idag är jag hos Jonte i Gamleby och borde skriva en bokanalys på Jane Eyre. Istället har vi promenerat i det vackra vintervädret, köpt frukostmat till imorrn, moffat chips, hängt upp en gitarr på väggen och bokat biobiljetter till ikväll. Vi dejtar som sagt inte jätteofta, så när vi gör det behöver vi inte göra nåt mer speciellt än bio. Benjamin Buttons otroliga liv är det vi ska se, vi valde mellan den och Valkyria, men jag får väl dra med David på en dejt eller nåt, så jag får se den.

Anledningen till att jag verkligen vill se Valkyria är för att den är baserad på en verklig händelse som jag har vetat om jättelänge medan många andra stått som levande frågetecken vid nämnandet av den. Och för att jag alltid har tyckt att det var den perfekta händelsen att göra film av. Någon försöker ta livet av skurkarnas skurk, Adolf Hitler. Alltså, vilken annan man har blivit lika hatad av hela världen? Så hatad att folk inte ger sina barn namnet Adolf längre. Trots att vi har en gammal tradition av att använda namnet i Sverige. Folk heter ju fortfarande Josef, trots Stalin. Eller så kanske det är Josef som är undantaget, och alla andra diktatorer och superskurkar faktiskt är lika hatade. Hur många små pojkar får till exempel heta Mao? Eller Pol? Eller Nero? Fast barn heter ju Alexander. Trots Alexander den Store.

I min högstadieskola gick det en kille som hette Alexander och han var faktiskt ganska lik en mosaik av Alexander den Store som fanns på bild i vår historiebok. Jag tycker det var bra att ingen påpekade det för honom, för han skulle fått så mycket storhetsvansinne så det är inte sant. Det hade han iofs redan.

Fhager och jag filade för ett tag sen på en lista som vi skulle kalla Reclaim the name. Har du förslag, lämna en kommentar med motivering. Och inte på Adolf. Det har vi redan. Nummer ett lixx.

Nu ska jag skriva den där analysen. NU! Nunununu! Snart...

Hej alla hemliga beundrare

2009-02-12T16:31:00.003+01:00

Min blivande svägerska och hennes lille son åkte från kontoret för en liten stund sen och jag kan inte mer än häpna över hur den här dagen har vänt. Den började med att jag vaknade vid femtiden och var så svettig och varm att jag trött som bara vad kröp ur pyamasen och sparkade ner den på golvet. Sen frös jag mig till sömn. Ack, dessa hormonsvettningar. I hate them. Så vaknade jag mer på riktigt ett par timmar senare. Försökte ta mig upp, men istället för att klä på mig efter duschen gick jag och la mig igen. Läste. Längtade till kvällen. Läste. Orkade inte riktigt med.

Fick till slut upp mig vid elvatiden och klädde på mig. Klädde om mig, klädde på mig, irriterades över att ingenting varken i min eller Lydias garderob verkade passa. Struntade till slut i det och tog en tröja jag fått av Jontes syster (inte den som åkte från kontoret) när hennes gravidmage blev för stor för den. Varje gång jag tar på mig den funderar jag på om jag ser gravid ut. Spännande va?

Sen ringde Sara och vi klagade på att det var one of those days när ingenting funkar. Att klaga på saker med Sara gör - to det eller ej - det mesta mycket lättare. Sen kom jag till jobbet och började scanna och så. Och så ringer Josefin! Och så vände det ganska mycket och jag blev så väldigt glad för hennes skull!

Så gick jag iväg med papper och så ringde jag Jonte och så lämnade jag papper och solen sken och det var inte alls så kallt som det har varit och så vidare. Och på vägen tillbaka tittade jag in på Pocket Shop. Iiiiih! Det har kommit in nya Selma-böcker! Och gissavadgissavadgissavadihelafridengissavad!? De har tagit in EN HERRGÅRDSSÄGEN! Den första Selma jag läste och som fick mig att fastna för att den var så bra! 65:- kostar den och om du är min hemliga beundrare så blir det en utmärkt alla hjärtans-present, ja tack. Min fästman behöver inte ge mig något egentligen, för han är jättesnäll och kommer och hämtar mig i Norrköping ikväll.

Till Norrköping åker jag med Ansan och Elliot när hon har träffat klart sin kompis. Innan dess ska jag (som slutat jobba, men sitter kvar på kontoret) läsa min skolbok och lyssna på Cardigans via Spotify och försöka kurera min stela rygg. Och betala alla pengarna jag är skyldig mamma.

Blir ni glada när jag bloggar nu, alla mina hemliga beundrare?

Ett enda stort jubelrop

2009-02-12T13:17:00.002+01:00

Nyss hände något fantastiskt. Josefin som är en av de bästa människorna i historien ringde och sa att hon fått en diagnos!!!!!!!!! Och den är behandlingsbar!!!!!!!!!! Och hon ska behandlas!!!!!!!! Hon ska slippa ha ont jämt!!!

Vi bad för henne igår på min bönegrupp och trots att hennes sjukdom itne ens nämndes (förutom av mig) så fick jag bara en känsla av att allt kommer bli bra. Hör Gud bön?

JAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!

Vad vill du bli när du blir stor?

2009-02-07T17:52:00.004+01:00

Jag har funderat mycket på det där. Man frågar barn och unga och vuxna också för den delen. Vad vill jag bli när jag blir stor? Mitt jobb jag har nu är bara just nu. Även om det skulle falla sig så att vi blir kvar i Stockholm så är det bara just nu. Jag vill inte jobba med pengar och jag är inte så bra på det. Men de yrken jag vill ha, är de rimliga?

Det är ingen större idé att hymla med att jag ser mitt skrivande som en av mina starka sidor. Skriva är faktiskt något jag kan. Därför har jag drömt om att bli författare, skriva noveller som alla niondeklassare tvingas läsa och böcker som säljs på Pocket Shop och som ges ut i flera upplagor. Skriva så att det berör och så att det fångar. Skriva för att jag älskar det och skriva för att andra skulle kunna älska det. Men det är just det. Kan jag arbeta med något som ständigt granskas, kritiseras och döms? Kan jag jobba på provision? Kan jag tvinga mitt skrivande? Kan jag LEVA på mitt skrivande?

Författare. Är det det jag vill bli när jag blir stor? Ja och hjälp är väl mitt svar. Dessutom vill alla bli författare, så det räcker inte med att vara bra. Man måste vara bättre än alla andra.

Nåt annat som inbegriper skrivande men som inte kräver att det jag skriver är värt att trycka i flera upplagor är journalistik. Journalist har jag också länge velat bli. Men det är också press och stress och detta ständiga hot om att nån annan är före, nån annan är bättre och nån annan levererar när jag inte gör det. Men då måste man iaf inte skriva något som ska beröra och älskas. Bara något som ska beröra och göra skillnad. För den morgonens gratistidning.

Journalist. Är det det jag vill bli när jag blir stor? JAG VET INTE är väl mitt svar. Jag vet inte om jag skulle klara det, om jag skulle vilja det. Jag vill mest bara skriva.

En till sak jag har funderat på genom tiden är psykolog eller kurator. Jag vill gärna tro att jag skulle kunna hjälpa människor. Och hjälp vad det är intressant med psykologi! Det är så spännande så jag vill bara springa runt i en ring. Men det är ett tungt yrke också. Mycket skit och jobbigt och alla mår så dåligt och så vidare. Annars behöver de ju inte nån psykolog.

Psykolog. Är det det jag vill bli när jag blir stor? Jag skulle vilja vilja det iaf. Men jag vet inte om jag vågar och jag vet inte om jag orkar.

Kom på ett yrke som skulle vara kul att ha. Logoped. Jobba med människor (ofta barn), med psykologi på ett o-mådåligt sätt och inlärning (som nog är den mest spännande delen av psykologin) och samtidigt språk som är ett av mina stora intressen.

Logoped. Vill jag bli det när jag blir stor? Det låter spännande.

Annars kanske man skulle bli översättare, caféinnehavare, konditor, barista, antikhandlare, bokhandlare, bibliotekarie, litteraturproffessor eller hemmafru. Om man inte skulle kunna välja mellan de jag redan hade att välja på.

Kanske man skulle boka in ett möte med sin studievägledare. Eller länka till sin blogg. Jag har ju iaf tur att ha världens gulle-syo.

Kompromisser, kläder och kaffe

2009-02-07T15:54:00.005+01:00

Min mor beskriver samma tankar som jag har hört i en del svängar av min umgängeskrets. Om homosexuella äktenskap. Det är lite underligt att det är den enda fråga folk förknippar med kristendom. Men det är inte det hon säger. Det hon säger är att kyrkan istället för att kämpa med näbbar och klor för att få behålla vigselrätten borde tänka "varsågod staten, om vi inte får sköta vigselrätten som vi vill så får ni ta den". Bättre än att kompromissa. Reducera inte min tro till något att kompromissa med så att folk kanske tillbringa en extra dag i kyrkan förutom dop och begravning. Diskutera, tviva och ifrågasätt. Kämpa och slit och dra. Men kompromissa inte.

Idag har jag och Jonte åkt till Kista och shoppat med Danne. Lite spännande, för igår köpte han nya kläder i Välingby och nu köpte han skor, ett par jätte- jättesnygga. Jag köpte en BH. Lindex har rea på BHar. Danne blev lite smått chockad av Lindex utbud, men jag måste säga att trots det skrala utbudet av kläder hos Lindex (det är inte ofta jag hittar något som jag känner passar bättre på mig än på min mamma, men det är ju skönt att mammor också kan handla nånstans) men vad gäller underkläder, och då speciellt BHar är Lindex antagligen den mest välsorterade av de stora klädkedjorna med allt från gränsande till raffset till bekväma mjukissaker.

Nu ska jag nog tvätta av mig lite och städa upp mig och göra saker som jag borde göra, typ plugga och sånt där. Lånat bok idag? Nope, nope. Köpt telefon? JA! Så nu kommer den förhoppningsvis på måndag eller tisdag och jag kommer bli nåelig igen. Hurra för er. Och jag kommer kunna lyssna på musik i telefonen igen. Det blir bra. Vi tittade på telefon i Kista också, men käre värld vad dyrt det är att köpa i butik och inte på nätet. Det blev kanske hälften så billigt att köpa via nätet. Ocker, ocker.

Snart kommer en familj hit och äter semlor och dricker kaffe. Från min kaffepress since kaffebryggaren är trasig.

Bokrecension 7

2009-02-06T19:57:00.004+01:00

Hej och hå, det blir mycket bokrecensioner. Tänk vad duktigt det hade varit av mig om jag hade satt etiketter på allt jag skrev. Kanske ska ta och göra det en dag när jag har tråkigt. Det skulle iaf vara mycket lättare att hitta mina bokrecensioner. Jag har också en känsla av att jag glömt nån bok. Men struntstrunt. Kan ju skriva om de jag kommer ihåg. Vilket är en Selmafest!

Löwensköldska Ringen
En general har fått en ring av kung Karl. När han begravs stjäl en man och hans fru ringen och genast drabbas familjen av en extrem otur som de tror härrör till generalen. Ringen byter ägare i bygden men förbannelsen drabbar alltid ägaren, tills den till slut återlämnas flera år senare av en husa som är kär i sin husbonde.

Egentligen är den här boken bäst ju mindre man vet om den. Lite Sagan om Ringen-känsla i början, speciellt som det handlar om en ring som förhäxar folk och som är förbannad. Saga, Sverigeromantik och Selma är väl de tre S man kan nämna om den. Jätteläsvärd, som vanligt, speciellt som fortsättningen är så väldans bra. Och helt annorlunda.

Charlotte Löwensköld
Fortsättningen på Löwensköldska Ringen är egentligen inte en fortsättning utan mer en berättelse som löst hänger ihop med den förra. Huvudpersonen och tillika titelpersonen är avlägsen släkting med de Löwensköldar som figurerar i Ringen, men det verkar vid första anblicken vara det enda. Tills man upptäcker att hennes fästman, den fattige prästkandidaten är son till husbonden i första boken och att den tradiga organistfrun (som är olyckligt kär i prästkandidaten) är dotter till husan.

Olycklig kärlek och missförstånd och kvinnlig list/intuition, gammeldags Sverige är väl teman i boken om Charlotte (som förresten är ett riktigt fint namn). Och i viss mån även släktförbannelser om man verkligen vill. Selma har en grej för släktförbannelser. Och präster som inte sköter sig, även om de sköter sig förvånansvärt bra i den här boken. En annan sak som jag gillade med den var att det inte finns nån skurk och det kändes mycket mer trovärdigt än annars när de flesta är mänskliga, en är omänskligt god och en är omänskligt ond (som det brukar vara i Selmas böcker) utan alla faktiskt var mänskliga och en del var mer mänskliga än andra.

Kan också berätta att jag uppdaterat en del länkar i min lista och lagt til Womba i listan. Längst ner sitter han.

Nu ska jag och Jonte flytta på oss. Får se om vi hittar på nåt annat att göra innan det blir Rommé!! Wiiie!

UPPDATERING!

Jag inser att jag skrivit kakboken i listan utan att ha recensera den! Så det blir en liten kortis:

Historiebok för Kakälskare
En resa genom tiden för kakfantaster. Vi börjar i antiken med honung som sötningsmedel och fortsätter med ägg och fritering vidare till bakelser med socker och till dagens bakpulverbakning. Mer historiebok än egentlig kakbok (duuuh?) och en mysig idé. Trots det blir jag egentligen mer sugen på att köpa de böcker de har som referenser än att baka det de skriver om.

Jättefin presentbok och ja, jag kommer baka lite antika bakverk/godis i sommar tror jag. Kul också att läsa om olika bakverks historia och om kaffet och kaffehusen. Och att när kaffet var förbjudet i Sverige i ett par omgångar så var det inte för att det var farligt (som folk tidigare har hävdat) utan istället för att adelskapet och överklassen var oroliga för vad folket skulle ta sig till om man lät dem nyktra till från brännvinet och gav dem en naturlig samlings- och diskussionsplats. Kanske är det därför svenskar är mer inbundna mot främlingar på caféer än sydeuropéer. Det ligger inte i vår kultur att dricka kaffe och umgås och fika med andra än de närmsta vännerna.

Men nu spårade det här ut i ännu mer kaffefilosofier. Kaffeli, kaffela. Nu får jag lägga ner. Läsvärd och köpvärd och havärd om man tycker kakor och kakbak är spännande, och det tycker jag.

Funderar på att baka en sats drömmar ikväll/natt eller imorrn. Jonte ska träffa Danne imorrn och jag är inte jättepepp på att följa med. Jag har en del att göra. Som att städa klart mitt rum, planera min brudklänning (eftersom vi inte gjorde det innan Andrea åkte på styrelsemöte), baka kakor, låna en bok, läsa boken, analysera boken, osv... Och jag ska faktiskt baka kakor som ett litet måste/borde. Det är till bröllopet nämligen. Kakelikakbak.

Har också ett till blogginlägg att skriva på när jag orkar. Om svensk skola tänkte jag att det skulle handla. Förvånansvärt få elever hörs i debatter om hur eleverna vill ha det och vad som är bra för oss och nyttigt för oss och hur man ska göra i skolan. Visst, vi får inte rösta (merparten av oss, även om jag får) men det finns ju andra sätt att göra sin röst hörd. Och tja, blogg är ju ett sätt. Även om min blogg säkerligen inte är en av Sveriges största och snyggaste och häftigaste osv.

Nu ska jag sluta innan jag måste dela upp det här i fler inlägg för att fler än Josefin ska läsa.